back on track.
I början går det bra, riktigt bra till och med. Man kommer undan med skit man gjort bara genom att dra ihop historier som är så nära sanningen det går att komma.
Känner du mig, så har jag antagligen ljugit för dig. Så hemskt är det.
Det börjar med något litet. Du kanske var på en plats du inte vill erkänna eller prata med någon om något du inte borde, lögnen går hem och ingen kommer till skada. "Fan vad nice, det är såhär man ska göra" tänker du. Springer runt mellan ett antal personer och för att inte skada någon av dem måste du bygga upp historier som fungerar och går hem. Jag lyckades, jag svek folk till höger och vänster. Vänner och familj, alla ljög jag för. Jag vet inte hur länge det varade utan att det började gå snett, men det är säkert i över ett års tid. Varför skulle jag sluta? Ingen vart ju sårad. Så länge mina små luftslott höll fortsatte jag i samma bana. Det vart som ett beroende.
Jag har förlorat ett antal personer på grund av vad jag gjort. För naturligtvis kom sanningarna fram och helvetet brakade löst. I början kunde jag ljuga bort allt några gånger till, fast tillslut var det helt omöjligt fortsätta.
De flesta hemligheterna kom fram för några månader sen. Men minst en gång i veckan kommer något jag klurade ihop på den tiden upp, avslöjas och hugger mig i ryggen.
Naturligtvis är det en person som blivit extra hårt utsatt för mitt skitsnack, åsidosatts för många gånger. Du vet vem du är och jag menar det från djupet av mitt hjärta när jag ber om ursäkt till dig och alla andra.
Trots att sanningen svider mycket i vissa fall, så kan den inte ge än en kalldusch månader senare. Psykiskt sett mår jag bättre nu när jag försöker vara ärlig. Jag är inte heller så stressad som förut, då jag hela tiden var tvungen att komma ihåg vad jag sagt till vem och hela tiden var tvungen att vakta tungan.
Står för de "dumheterna" jag gjort numera och tänker fortsätta hålla på ärligheten framöver.
elvis has left the building.
Det som var, det har jag berättat en del om (är du ny läsare kan du alltid kolla igenom inläggen i kategorin "mitt liv, mina tankar") och jag orkar verkligen inte skriva något deppinlägg nu.
Hur tänker jag idag då? Jag saknar er fortfarande såklart, men jag vet att jag klarar det här. Ni båda har som bekant funnits tätt intill en lång tid. Hasigt slets vi ifrån varandra och jag står ensam utan er numera. Det svider att skriva om, häller salt i mina egna sår, men ibland måste det bli så. Minnen passerar på näthinnan, forna känslor bränner på insidan, in bara positiva utan hela den tids känslor från våra månader.
Trots det känns det bra och hälsosamt för mig. Medgång kräver motgång. Det här är en motgång jag kan påverka och styra över. Antingen deppar jag sönder och lägger mig platt ner för att dö, eller så ser jag till att försöka ruska det av mig, aldrig glömma, men samtidigt inte älta det som var. Bevisa för mig själv att jag är stark nog att hålla huvudet högt i alla situationer som på gamla dar, dock utan en fasad av falsk glädje.
Morgondagen ser jag med stor förväntan fram emot. Praktik direkt efter sportlovet fram till studenten. Förhoppningvis fixat en lägenhet till sommaren, vilket vore otroligt skönt. Negativt är att jag nästan inte får något sommarlov. Men jag vill bara komma ifrån, så får jag tag på en lya spelar det absolut ingen roll. En chans att verkligen börja om på nytt, den här gången med lite flis i bakfickan.
övervåningen.
Det finns ingen anledning att vara ett dugg gladare idag än i igår eller för en vecka sen. Trots det så har någonting hänt. En tid föder en ny. Efter att har varit ledsen så länge borde det vara svårt att finna lyckan på kort tid. Självklart är det så. Men ibland är det inte lyckan som behövs, utan lugnet. Stressen och pressen som man utsatt sig själv för, är som bortblåst och man funderar på varför man egentligen ställde så höga krav på sig själv. Det är tekniskt sett omöjligt att glömma och förtränga på ett litet kick. Men som sagt, lyckas man bara återfå lugnet har man genast lite nedförsbacke efter det tunga, ständiga uppåttrampandet.
När lugnet infinner sig kan man börja leva, kan man börja leva kan man börja ta hand om saker och ting.
Jag har funnit lugnet. Jag vet inte hur, vet inte var och vet inte varför. Men vafan spelar det för roll? Den illvilliga klumpen i magen är borta, numera simmar magsäcken runt i Stilla havet.
tomt.
Det håller inte. Jag kan inte fortsätta att gå ner mig. Igår var det en vecka sen det tog slut. Vi har träffats, pratat och du har gjort klart att vi lägger ner det här en gång för alla. Jag vet som sagt att det är rätt beslut trots det, kan jag inte låta bli att vara ledsen. Du verkar klara dig alldeles utmärkt vilket känns bra men det ger samtidigt en sugande känsla i magen. En känsla av tomhet och panik.
Varför kan jag inte bara minnas hur illa det många gånger var? Varför känner jag mig som den mest ensamma människan på jorden?
Jag skulle säkert klara det bättre om jag hade en klippa att luta mig emot. Men skicklig som man är, så spelade jag såklart bort min fasta punkt, min handske att stoppa foten i. Den vännen som stått kvar trots all smärta jag åsamkat henne. Du har alltid funnits där för mig. Skiter i att folk inte tycker att vi inte fungerar ihop. De har säkert rätt. Men bara för att något är rätt betyder det inte att man måste följa den banan. Det är vi ett levande bevis på. Jag älskar dig, förlåt för allt.
I min kropp händer något. Känns som om jag är påväg att vändas ut och in. Jag vet inte om det är positivt eller negativt. Det är mycket möjligt att det är ett fall framåt och leder till något bra när jag väl lyckats radera alla minnen och känslor. Frågan är hur lång tid det tar. Jag vill bara gå vidare, fortsätta reparera mina andra sår.
Det är fan dags nu. Jag kan inte fortsätta i den här stilen. Måste få bort en sak i taget. Ta mig i kragen som man brukar säga. Ensam är stark, antar jag. Ägna mig åt saker som jag tycker är roligt.
Någon som har tips på hur man kommer över en fd. flickvän och en vän som stod en fruktansvärt nära?
little dysfunk you.
Jag tycker mig stå någonstans mitt i. Håller mig passiv och tillbakadragen. Trots det påverkar jag ett antal människors liv negativt. Är det alfahannen där uppe som rör ihop allt? Ibland känner jag mig som en leprasjuk. Måste hålla mig undan för att inte smitta ner och infektera.
Vik hädan satans redskap. Acceptera och tolerera. Jag går där jag vill gå, bryter det ner er? Försvinn då ur min omgivning så blir allt mycket bättre.
kexchoklad.
Vare sig man vill eller inte så är det ju faktiskt intressantare att läsa om när det går åt helvete för folk, eller hur? Jag menar, vem fan vill läsa om vad jag gjort under dagen eller den gångna helgen hela tiden? Antagligen ingen. Självklart klankar jag inte ner på de som skriver om det ovannämnda. Jag säger bara att det ibland behövs fyllas ut med annat också, det blir lite för monotont annars. När det gäller mig borde jag förmodligen ägna mer tid åt "vanliga" inlägg och inte leka så djup hela tiden. Problemet är att det är såhär jag fungerar, jag skriver bara när det känns som om jag har anledning till det, att det ger något. Varför slösa tid på att pränta ner allt jag gjort varje dag när ändå ingen bryr sig? Historier om det förflutna är min grej, helger och rajjrajj får andra sköta.
Under de senaste åren har jag gått igenom mycket och har därför stor erfarenhet av det mindre bra sakerna livet har att erbjuda. Varför inte utnyttja denna livserfarenhet och försöka åstadkomma något bra? Berätta om hur illa jag mått och dela med mig av mina misstag och på så sätt hindra andra från att begå samma misstag. Eller så att de som redan hunnit med dessa snesteg eller känt som jag, kan se att de inte är ensamma?
Tid för reflektion.
Satt nyss vid matbordet. Tänkte inte på någonting alls. Av någon anledning började jag reflektera över hur jag egentligen levt mitt liv. Det låter större än vad det är. Jag syftar mer på hur jag varit mot människor och framför allt hur jag hanterat kvinnofolk.
För tre år sen var jag en riktig gullegris. Alla mödrars dröm. Jag föraktade allt som hade med alkohol och sena utekvällar att göra. Såg till att komma hem senast tolv på helgerna, gjorde aldrig några sattyg, skötte skolan och tjejer var något jag bara fantiserade om men aldrig närmade mig. Vad hände sen? Tror det var när dax-vaxet klev in i mitt liv som det började urarta lite. Vaxet med sin härliga arom och klibbiga konsistens förvandlade mig.
Jag tyckte antagligen att jag blev en "macho-macho-man".
Allvarligt talat så kommer vi väl alla till en milstolpe i livet då vi inser att det finns så mycket mer att få ut, att gräset faktiskt är grönare på den andra sidan. Eftersom jag var sen i utvecklingen så kom väl helt enkelt inte mitt intresse för att testa på det varje fjortonåring suktar efter förrän jag var en bit in på mitt sextonde år.
Jag var ändå en någorlunda skötsam pojk fastän jag konsumerade alkohol och kom hem senare om nätterna. Jag vill påstå att jag fortfarande är det, men det är något annat som inte står eller snarare stod rätt till i mitt huvud.
Uttrycket kärt barn har många namn har väl alla hört? Svin, manshora, player, utnyttjare m fl har jag blivit kallad ett antal gånger. Varför? Jag förtjänade det helt enkelt.
Nu till själva "historien". Allt började egentligen sommaren 06. Jag och min dåvarande flickvän hade nyligen gjort slut, jag var såklart en aning deppad. Det var fest och en god vän till mig såg att jag inte var på topp och hon (ja, rådet jag fick kom faktiskt från en tjejkompis) visste precis varför. Hon berättade för mig att när hon försökte glömma någon så brukade hon ha sex med en annan så fort som möjligt. Hon berättade vidare att det fanns en tjej där som var intresserad av mig. Ja, varför inte, tänkte jag. Det är ju värt ett försök.
Sagt och gjort, kopplade på "Elvis-charmen", drog några dåliga fraser och spelade på tvättbrädan. Inte fan kunde hon motstå det.
Min väns tips fungerade faktiskt, psykiskt sätt kändes mer "över" med exet. Allt blev lättare. Faktumet att tjejen från festen började tycka om mig struntade jag fullkomligt i. Så länge jag klarade mig var det skitsamma.
Några månader senare tänkte jag inte alls på fylleligget, för jag såg henne inte som ett fylleligg, hon var min medicin. Mitt sätt att förtränga.
Framåt vintern började jag spåra ur på allvar. Jag mådde skit av massa olika anledningar. Orden kom upp i mitt huvud "..glömma någon så brukar jag ha sex med en annan..". Varför skulle inte det fungera som medicin för andra negativa tankar och händelser? Det var ju värt ett försök. Hur många jag var med under den tiden tänker jag inte gå in på. Men fler än en fattade tycke för mig. Men vad brydde jag mig om det? Jag ville bara må bra och sårade därför skiten ur folk utan att tänka eller förstå. (Måste bara tillägga att jag inte hade sex med alla de tjejerna, det var närhet och ömhet jag behövde)
Till att börja med gick det bra. Många bekymmer sköts åt sidan, jag hade ju fullt upp med att snärja folk och samtidigt få dem att hålla tyst. Men såklart höll det inte i längden, jag var klumpig och var på folk inom samma umgängeskrets. Jag blev beroende av min medicin. Behövde mer och mer för att dämpa mitt dåliga samvete. Det var oundvikligt att det inte skulle pratas om mig.
Player, manshora, utnyttjare. Det stämmer, jag förtjänade verkligen alla dessa smeknamn. Ju mer det pratades destå mer fuckade jag ur. Jag behövde mer medicin och ju mer jag tog så snackades det mer. Jag var inne i en ond cirkel.
Nu i somras gjorde jag om det igen fast inte lika grovt. Då handlade det mer om att ragga bort allt. Jag började ljuga och sjönk hela tiden i folks ögon och i mina egna.
Det här var fan inte jag. Jag började få panikkänslor. Höll på att förlora allt. Jag förstod såklart att jag gjorde fel, men samtidigt inte. Jag insåg inte hur mycket jag sårade folk i min omgivning, hur mångas känslor jag lekte med.
Vändningen kom nu på hösten. En av de jag sårat gjorde som mig, var på andra för att glömma mig. Inte förrän då insåg jag hur ont det gör. Jag ville inte bli glömd och jag ville framför allt inte att hon skulle hålla på med andra. Det var som om någon tänt en lampa. Plötsligt såg jag allt klart, förstod hur stor skada jag gjort, insåg att jag verkligen förtjänade allt skitsnack och alla smeknamn. Men istället för att fösöka dämpa den smärtan jag nu kände på mitt vanliga sätt bestämde jag mig helt enkelt för att göra mitt bästa för att skärpa mig och bli en bättre människa.
Vill avsluta det här inlägget med att säga att jag inte förväntar mig att bli förlåten av någon, men jag vill i alla fall be om ursäkt. Hoppas på att om någon av er jag utsatt läser det här så kanske hon kan försöka tro mig när jag säger att jag nu vet hur illa jag betett mig, ångrar mig djupt och ska göra mitt bästa för att inte falla tillbaka i det missbruket som det faktiskt var.
om en pojke.
Det är torsdagen den 21 september 2006 när den sjuttonårige pojken blir väckt av sin mamma. Helt enligt planen säger han att han har sovmorgon och blir därefter lämnad ensam kvar i huset. Känner sig lite skakig. Dagen med stort D är här och nu när det väl gäller så tvekar han. Den enda lösningen på problemet är att konsumera en stor mängd alkohol tänker han. Sagt och gjort, han plockar fram sina öl, vågar till och med stjäla ett par av sin far eftersom att vid den tidpunkten det upptäcks finns det ingen risk att han får skäll eller utegångsförbud.
Därefter går han upp till datorn på rummet för att kolla upp vilken tid tågen går från knivsta mot märsta och tvärtom. Han inser att det är bråttom med förberedelserna. Tack vare att alkoholen börjar göra sitt så är han mindre skakig i benen men något vingligare än vanligt. All tvekan är som bortblåst. Han vågar.
Nu kommer den jobbigaste delen, att skriva ett avskedsbrev. Berusad och gråtande börjar han skriva till modern:
"Hej mamma!
När du läser det här så finns jag inte mer. Min plan är att lägga mig på spåret för tåget som kommer 09.28.."
Han intalar sig själv hela tiden att de inte kommer bli så ledsna, att han inte kommer vara saknad. Tårarna rinner i strida floder längs den unge mannens kinder hela tiden, trots detta kan ingenting ändra hans beslut. Hans familj klarar sig bättre utan honom, hans vänner klarar sig bättre och hans älskade klarar sig bättre. I alla år har han fått höra hur värdelös han är. Dag efter dag har han blivit överkörd och psykiskt misshandlad. Alla har en gräns, en gräns där alla barrikader rasar, fasaden krossas och det lilla man hade kvar av självkänsla slits ifrån en.
Återigen tar han trapporna upp till sitt rum för att skriva några rader på en community till sina vänner. Han vill nämligen inte försvinna utan någon form av förklaring. Därav brevet till sin mamma och den lilla texten till vännerna.
Av någon outgrundlig anledning känner han sig tvungen att låta en sång spelas om och om igen i rummet , kanske för att denna låt stämmer ganska så bra in på de känslor och tankar han har.
Nu är alla förberedelser klara, han är ordentligt berusad, vet när tåget går, har lämnat ett avskedsbrev till sin mamma, ett meddelande till sina vänner och i mobilens utkast finns ett sms till hans äldre bror som säger att han ska åka och hämta deras mor och köra hem henne. Varför han bestämt sig för att skicka det är för att han inte vill att mamman ska komma hem själv och finna brevet.
På sin väg mot spåret märker han att huvudet är tomt på tankar. Han är förvånansvärt avslappnad, kanske är det alkoholen, kanske är det vetskapen om att det han tänker göra är rätt som får honom att vara så totalt känslokall. Inte ett uns av ånger eller en tanke på andra. Det måste bli såhär.
Det sista han ska göra är att ringa upp sin flickvän. Han tänker göra slut. Samtalet kan ses som onödigt men för honom var det viktigt. Han visste nämligen att hade det varit hon som gått bort hade han inte kunnat gå vidare eftersom det hade känts som ett svek mot hennes minne. Därför ringer han upp, säger nästan direkt vad han har på hjärtat, tar farväl och lägger på. Hur han tänkte då är ett mysterium. Trodde han verkligen att hon skulle acceptera och inte ringa upp? Naturligtvis ringer hon. Hon förstår ju ingenting. Två veckor hade de delat tillsammans och helt utan anledning gör han plötsligt slut. Hon frågar en massa frågor utan att få några egentliga svar. Men en sak får hon veta, han är ensam ute och går och är inte i skolan. Plötsligt slår det henne. Han hade ju pratat om det för en tid sedan. Han hade sagt att han inte mådde bra och att han haft planer på att försvinna. Hon trodde det var annorlunda nu, men insåg att han lurat henne.
Nu är han bara hundra meter ifrån spåret. Han tittar på klockan och ser att det är ont om tid. Han måste lägga på. Varför kan han inte bara klicka henne? En tvångstanke säger honom att han måste få höra ett hej då för att kunna lägga på. Han går långsamt upp för den lilla sluttningen. Framför honom ligger rälsen. Han måste lägga på. Försöker om och om igen få henne att göra honom till viljes. Han lägger sig på spåret. Känner vibrationerna från tåget. Tittar åt vänster, mycket riktigt där kommer det. Nu är det bråttom, kom igen nu tjejen acceptera och lägg på!
Trettio meter kvar, han ligger kvar. Vad ska han göra? Han har planerat så länge, ordnat så mycket och är redo.
Hon hör tåget hon med. Förstår att det faktiskt är på riktigt och ingen hotelse. Hon skriker och gråter. Han hör hur hon jämrar sig. Plötsligt är det omöjligt, han kan inte, det går inte. Han kan inte låta henne vara med när det händer och inte kan han lägga på heller. Tjugo meter, femton. Han vet inte vad, men någonting liksom drar honom av spåret. Ligger i leran och gräset en meter ifrån och ser tåget passera. Från ingenstans kommer allt, rädslan, sorgen, avskyn mot sig själv och faktumet att han misslyckades. Han bryter ihop, kastar telefonen i stängslet, kastar sig på marken och bara skakar. Hur länge han ligger där vet han inte. Allt är en enda tjock dimma.
Telefonen har gått i ett flertal bitar och naturligtvis har batteriet försvunnit i det höga gräset. Under tiden han går hem tänker han på henne, vad han utsatte henne för. Han skäms än idag för att han kunde göra så mot henne.
Tjugo minuter passerar innan han är hemma. Stoppar in ett annat batteri i telefonen och ringer upp henne. Han hör en trasig och söndergråten röst i andra änden. Det han inte fortsod var att när tåget kom så nära så hörde hon inte längre vad han sa och uppfattade därför inte att han klivit av eftersom han kastade mobilen i stängslet. Hon trodde att han blivit påkörd.
När han har lugnat ner sig lite kommer han på att han faktiskt har tandläkartid. Därför blir han tvungen att ringa sin mor på jobbet för att be henne avboka tiden. Först försöker han hålla masken och låtsas att han blivit sjuk, tyvärr överrumplas han av gråten. Hulkande får han ur sig någon form av återberättelse av dagen. Fortare än kvickt är mamman hemma och vet inom loppet av en timme nästan hela hisorien i stora drag, har bokat tid hos kurator och ringt till fadern som är bortrest.
Hon, hans älskade, tvingar halvtomhalvt honom att sova hos henne den kvällen. Kanske för att se att han verkligen lever. Tillsammans pratar de om allt, gråter och spiller ut cola.
Dagen därpå gör han sitt första besök hos kuratorn.
Veckorna går och han tycker sig må bättre och bättre, allt tack vare flickvännen, mamman och kuratorn. Han bestämmer sig för att sluta gå på samtalen. Han behöver det inte längre, tror han.
Det var ett beslut som kunde blivit ödesdigert. För drygt tre veckor senare ligger han återigen på tågspåret. Den här gången nykter eftersom beslutet kom väldigt impulsivt när han råkade befinna sig i närheten. Under sin väntan på tåget börjar han tänka. Förra gången hade han lämnat en typ av förklaring. Men den här gången så fanns det ingenting efter honom. Det var inte så han ville ha det. Han ville att de skulle förstå. Förstå att han inte såg något ljus och att det här var den enda utvägen. Tåget dröjde. Han låg kvar ett tag till men inget tåg. Beslutar sig för att kliva av igen och göra om det vid ett annat tillfälle med bättre planering och inget som kunde hindra.
Han funderar och funderar. Det slår honom att om han gör slut innan, alltså en annan dag, så behöver inte historian upprepa sig.
Flera dagar passerar medans han försöker komma på en perfekt plan. Så en kväll, i väntan på att bli hämtad av hennes mamma bestämmer han sig för att göra slut på riktigt.
Först gör han ett försök att lura henne och använda anledningar som att de inte fungerar tillsammans och dylikt. Men när hon börjar gråta så brister det även för honom och han berättar om det andra försöker. Den här gången är tårarna ostoppbara, han kan inte sluta gråta. Hennes mamma kommer in och de har ett långt samtal där hon berättar om hennes liv och hur hon haft det.
Han ringer sin mamma som kommer och hämtar honom och flickvännen. Dagen därpå bär det av till kuratorn för återbesök. Han säger att i det här fallet hjälper nog inte samtal utan att här behövs medicinsk hjälp.
Så är cirkusen igång. För att få antidepressiv medicin krävs läkarintyg samt att man måste vara under uppsikt de första dagarna av medicinering då humöret kan bli ännu sämre.
Han tillbringar tre veckor på sjukhus. Hela tiden finns hon med som stöd, flickvännen, eller föredetta flickvän som han sett till att hon blivit. Så ofta hon kan besöker hon honom. Utan hennes stöd hade han aldrig klarat det. Men nu fanns hon där för honom, trots att hon inte hade någon som helst skyldighet så fanns hon där. Hon och ingen annan räddade hans liv. Det tråkiga är att den unge mannen inte visade sin tacksamhet som han borde. Han insåg inte förän efteråt hur mycket hon betytt och han kommer aldrig någonsin förlåta sig själv för hur han behandlade henne och hur dåligt han visade sin uppskattning för det hon gjorde.
Den 22 december 2006 skrivs han ut. Han mår fortfarande inte bra, men det här var endå en form av brytning i hans liv. Han slutade gå runtrunt och låta tankarna äta upp honom inifrån. Istället försökte han börja om från början. De första månaderna var väldigt tunga och jobbiga för honom. Möten avlöste möten, folk var rädda för att föra en konversation med honom. Men allting blev bättre och bättre. I början av juni 2007 bestämde han tillsammans med läkare att medicineringen skulle avbrytas på prov. Inga komplikationer uppstod och han kunde för första gången på flera år börja leva ett såkallat normalt liv.
Ännu en gång.
Till att börja med måste jag bara få vara lite arg på horungen/horungarna som slog sönder rutan på min bil idag. Satansförbannadejävlaknullhuvudenkukfittarövenfikusknull! Så då har jag varit det, nu vidare till det egentliga inlägget.
Och ja, jag hade en uppsatts här i min blogg om det jag ska skriva nu tidigare idag men jag raderade eftersom det var för personligt och elakt. Ville bara säga det med tanke på mitt dålig samvete pga att jag är så kass på att skriva. För långa avstånd mellan inläggen. Men det fanns alltså ett.
Osäker på hur jag ska börja eftersom jag redan börjat, om ni förstår?
Kort sagt, jag är tillbaka på ruta ett. Allt är precis som för ett år sen. Nej, ingen vet hur jag mådde på riktigt för ett år sen, men det skiter jag högaktningsfullt i. Använd fantasin folket, som jag har förstått det hela så är det därför man begåvats med en sådan.
Fem ord kan vara dräpande. Dessa ord kan föra en från toppen rakt ner till botten på några få hundradelar. Swisch så sitter man därnere och känner sig bara liten och hjälplös. Jag vet inte vart jag ska vända mig eller hur jag ska uttrycka mig. Återigen visar man upp en fasad, hård som självaste urberget och i princip ogenomtränglig. Det är lättare så, för alla. Ja, jag är en misslyckad jävla tonåringen, men ingen tvingar dig att läsa eller hur?
Jag sa att jag hatade det du gjorde. Jag menade det eftersom att det är just därför jag sitter där jag sitter nu. Men jag kan inte hata dig. Jag försökte verkligen, tro mig. Det gick inte. Vi har delat för mycket och jag har skadat dig för många gånger för att känna att jag har den fulla rätten. Det största problemet är att du var en så stor del av min vardag. Du fanns alltid där på ett eller annat sätt. Tomrummet du lämnar efter dig blir svårt att fylla, förmodligen omöjligt. Jag skulle vilja citera RMK: "..försöker leva, men det fattas en bit. Så snabbt ett liv kan gå från vacker till skit, jeeeeeeeh.."
Som sagt du kommer vara saknad. Det kommer vara väldigt annorlunda ett tag. Tyvärr är det här den enda utvägen. Det finns inget vi längre, bara du och jag.
Alla snackar om hurvida han eller hon förtjänar någon. I det här fallet är det så att du förtjänar inte min vänskap och jag förtjänar inte din, vi förtjänar inte varandra.
Tack för alla gånger du ställt upp och tack för alla glada och mindre glada minnen vi dela. Jag kommer alltid spara dem.
Hej då, min vän.
välkommen till min framsida.
Jag minns första gången tillsammans. Jag såg på dig i smyg. Du tillhörde någon annan och jag stod bredvid. Ditt raggs vän helt enkelt. Vacker musik skapades den dagen. Musik som glömdes. Men våra minnen vi skapat tillsammans, de glömmer jag aldrig. Vinden i håret, soffan, husvagnen, gräsmattan, bilen. Alla dessa ställen hjälper mig att minnas, att bevara. Jag vill aldrig glömma. Kommer aldrig glömma.
välkommen till min baksida.
Vad hände igår? Det spelar egentligen ingen roll, vad som inte hände igår var att jag skrev det inlägg jag lovat. Jag skyller på privata skäl. Igår var en hemsk dag.
Eftersom jag vaknade i morse och upptäckte att jag fortfarande var för sjuk för skolan, men för pigg för att sova så har jag inget bättre för mig än att blogga. Varför inte skriva något luddigt om någon som ni ändå inte fattar vem det är? Det är väl så man gör, eller hur? Inga namn, ingen skadas, ingen risk att man hamnar i trubbel och samtidigt får man ur sig vad man känner för personen ifråga. Gud måste ha varit en smart jävel.
Jag tycker att du är en väldigt intressant person. Den första tanken som poppar upp i min skalle varje gång jag ser dig är: vad fan har du utvecklats till? Jag älskade den du var, ogillade den du blev, hatar den du är. Du var underbar. Ett litet yrväder jag kunde betrakta och beundra. Jag saknar dig. Vart tog du vägen?
Var det verkligen mitt fel? Jag tror inte det. Det var något annat, något djupare, något som sträckte sig utanför mitt synfält, utanför mitt område. Men jag är inte dummare än att jag förstår varför du skyller på mig, antagligen tror du själv också på dessa anklagelser. Det verkar ju så logiskt att det skulle vara jag, eller hur? Så naturligt.
Jag såg något i din blick redan innan, långt innan. Din glädje var borta. Du var förlorad. Jag ville, men du tryckte ner mig under vattnet, höll mig kvar. Jag kände hur luften gick ur mig, det började bli dimmigt. Precis innan det svartnade veknade ditt grepp. Din hand mot min nacke försvann. Jag kom upp, såg dig i ögonen. Du var förlorad, borta, finito, död. Död redan innan.
Det här utvecklades inte som jag trodde? Jag skulle skriva hatiskt. Insåg inte förän jag börjat att det är såhär jag känner. Jag saknar den du var. Avskyr den du är. Dra åt helvete. Folk ser på dig, ser glädje, men är du glad? Jag tror inte det. I varje fall är du inte dig själv. Men du, det är jävligt kul att se. Du gör bort dig, kanske inte för andra, bara för dig själv.
hoppas.
hoppas att du slutar vara så egocentrisk och försöker förstå att det kanske är du som gjort fel.
kärlekstunneln.
Jobbat idag, en hel del tid att tänka på lite allt möjligt alltså. Såklart, eftersom jag är kille, så kom ju lite sexuella tankar upp i huvudet. NEJ! jag ska inte skriva ett inlägg som är likadant som Angelicas (se inlägg), jag lovar. Självklart kommer jag fingra på vissa saker som hon var inne på, det är oundvikligt att inte göra det. Vad jag försöker få fram med det här är att inte tagit inspiration från hennes inlägg och känner mig tvungen att säga det så att ingen ska tycka att jag har dålig fantasi tihi.
Jag vet egentligen inte vart jag ska starta. Kan ju börja med att säga att det här inlägget är inte riktat till någon enskild person utan snarare en viss typ av människor. Skulle det vara så att du känner dig träffad så ber jag dig att inte börja hetsa mot mig utan tänk över din livsstil istället för helvete.
Jag bor i en förort till Kungliga huvudstaden. Den är väl som vilken håla som helst. Man krökar, slåss, snattar, knullar, snackar skit, hänger på station och dylikt.
Det jag ska rikta in mig på är naturligtvis knullandet. Hittar dock inte riktigt orden. Vill verkligen inte dra alla över en kam och skada någon som inte förtjänar att skadas. Fuck it, ni fattar som sagt om jag syftar på er eller inte. Nog svamlat, nu kör vi.
Slitna brudar. Det finns så jävla många slitna brudar här. Tjejer som för bara något år sedan var trevliga, oskuldsfulla och allmänt sköna. Vart fan gick det snett? När jag började dricka var det typ en sensation om någon hade sex på fest, numera blir man förvånad om det är kalas och ingen gökar.
Enligt mig kan man faktiskt inte klandra oss killar för det ökade pippandet. Jag menar vi har ju alltid försökt att få komma till så fort tillfälle dyker upp. Vi tänker ju med kuken, det är allmänt känt. Så har det varit i alla år. Det är vår plikt mot samhället. Vi ska lukta svett, kolla på motorsport, dricka öl och konstant söka ett nytt berg att bestiga. Det är vår grej helt enkelt. Precis som det är tjejernas grej att diska, städa, laga mat och utåt sett ha ett väldigt litet intresse för sex.
Så funkade det förut, så borde det fungera nu. Jag menar hur fan skulle det se ut om en kille helt plötsligt slängde på sig ett prickigt förkläde och började baka? Hallå?! Det säger sig självt, det funkar inte.
Vart vill jag komma med det här? Jo, det jag försöker få fram är att allt för många tjejer i den här jävla hålan försöker kliva in i "killrollen". Det är fan inte ok.
Det är vi som ska kämpa för att få lägga av en salva, inte ni.
Självklart vore det värdelöst om alla tjejer bangade hela tiden, det skulle säkert vara ännu värre. Men som det ser ut nu är brudarna väldigt noga med att hålla på sig medans de har sin oskuld i behåll. När den väl ryker så är det med omdelbar verkan dags för Operation: Skaffa svängdörrar fort som fan.
Tycker det är så hemskt, det här är verkligen inget hat-inlägg, utan snarare skrivet på grund av att det är så sorgligt och för att jag känner medlidande.
Man är ute på något krök, ser en fin tös och blir lätt intresserad. Men man vet innan man ens försökt något att man inte pallar röra henne, för hon har under de gångna månaderna knullat tre av dina polare och på den senaste festen har hon garanterat pillat på lika många okända snubbar. Alltid likadant, ser en heting, berättar för någon av polarna om henne och får reda på att hon är slapp som en saccosäck eftersom halva byn redan tagit sig en åktur.
Det värsta är att jag inte överdriver. Flera tjejer ur samma "gäng" knullar med samma snubbe på grund av att de typ vill bli buksvågrar, kanske slagit vad eller någon annan dålig anledning. Det är sjukt. Det är också något som bara killar borde göra, inte ni. Det har gått så långt att vi inte ens behöver anstränga oss längre, behöver inte ragga i månader, bli tsm och visa att man är seriös för att få något. Det räcker med att du som kille sätter dig på en bänk med en öl i handen så kommer garanterat någon ur "Märstas finest" och ger dig det du egentligen vill kämpa för. Tjejer, det borde fan ni veta, det är jakten som är det roliga. Hurvida det resulterar i sex eller inte har egentligen ingen betydelse. Så för fan, försök håll på er och var svårflörtade för just nu är det bara äckligt. Och nej, att knulla runt är inte att leva livet.
Förut använde vi killar uttryck som hora eller madrass om vissa tjejer för att de stack ut från mängden genom att ha sex med allt och alla. Tjejer frös ut dessa brudar ur gruppen och snackade skit om dem.
Numera är det de få tjejerna som faktiskt håller på sig och inte är så jävla lättfotade som folk tittar snett på och baktalar. Särar man inte på benen efter en cider är man tråkig och pryd.
Det är nu jag slutar skriva innan fi med Gudrun Schyman i spetsen kommer sättandes för att placera en kula i pannan på mig för att jag säger vad ni ska och inte ska göra.
Jag hoppas nu för allt i världen att fel personer inte tar åt sig.
Avslutningsvis måste jag säga att ni kan spara kommentarer om att jag också är sliten hit och dit. För tyvärr tjejer, en kille kan inte bli sliten och slapp, han är bara mer eller mindre använd.
Take care,
ett steg.
förlåt mig.
för det första skulle jag vilja ta tillfället i akt och skriva till er, mina vänner och bekanta. somliga av er känner garanterat att jag ignorerat/skjutit er åt sidan. det är till en viss del sant. men det har verkligen ingenting med er att göra. jag har inte vart mig själv på väldigt väldigt länge. har behövt få tiden för mig själv för att reda ut alla möjliga typer av problem, hitta mig själv och finna trygghet. jag tycker det är tråkigt att det blivit såhär. är mycket medveten om att jag satt mig i den här situtionen pga av mina misstag men även till viss del av andras. somliga kanske saknar mig, andra tycker det bara är skönt att vara av med mig. men jag skulle i alla fall vilja be er om ursäkt och hoppas att ni förstår hur mycket ni betyder och hur mycket jag saknar er. ska göra allt för att hitta tillbaka.
jag är sjuk, så varför inte blogga?
mycket cirkulerar i huvudet just nu. framtiden har jag ingen aning om hur den ser ut. känns riktigt skönt faktiskt, glider bara med och ser vad som händer.
försöker komma på något att skriva om. känns som om allt bara är upprepning. har ingen anledning att skriva något aggressivt inlägg, har inte gjort något häpnadsväckande idag och vad folk tycker om mig är redan allmänt känt. visserligen finns det ett jävla stolpskott det vore kul att spotta lite på.. men fan vet om det är värt det eftersom fel personer kommer ta åt sig och den som borde göra det är för långsam för att fatta, så jag skiter i det med. jag har redan mosat dig en gång och jag tror det räckte, eftersom vi båda vet att jag hade så rätt i det jag sa.
du gör mina dagar. vill skriva så mycket, men kan inte få det ur mig.
betyder
Jag tror att första gången vi sågs var på Särsta för flera år sedan. Redan då var du ett litet yrväder och aggresiv som få. Men du hade något i blicken, något djupare, något oförklarligt. Vi stötte på varandra flera gånger på de mest oförklarliga sätt. Men inte förän nu till sommaren började vi komma varandra riktigt nära. Jag upptäckte en sida hos dig som många saknar. Du kunde konsten att lyssna och ta in. Du förstod många av mina problem och hade en större livserfarenhet än mig. På så sätt kunde du hjälpa mig.
Hur många gånger har vi inte sovit tillsammans och bara pratat? Jag har försökt stötta dig och fått mer än jag förtjänat i gengäld. Du betyder massor.
Jag vet att jag svikit dig om och om igen. Tagit dig i andra hand och försummat dig. Jag har faktiskt aldrig gått in för att såra dig även om det verkat så. Tänker bara inte efter, sätter mig inte in i hur det kommer bli om jag handlar si eller så. Konsekvensanalys som det brukar kallas.
Tror inte det går en dag utan bråk, alltid är det något. Men det är ändå det som utmärker det vi har och stärker bandet. Vi gör båda fel, hetsar upp oss och fuckar ur.
Det vi har, det går så mycket djupare, så mycket längre in. Vi har gått igenom så jävla mycket tillsammans. Rykten har avlöst varandra och försöken att separera oss blir fler och fler. Vi har klarat det tills nu, trotts att presset varit onödigt hög så jag tror inte det längre är möjligt för någon utomstående att få isär oss. Vi hör ihop. Inte som handen i hansken, snarare som foten i handsken. Alla har väl någon gång försökt få i en fot i en vante. Det är inte lätt, praktiskt taget omöjligt. Precis som vår vänskap. Några sömmar brister, man svär och gormar, tummen kanske ramlar av. Men till slut, efter många om och men och cirka tre burkar vaselin står man där med foten i handsken och har aldrig varit lyckligare.
Jag begär kanske för mycket av dig, får dig att känna dig värdelös. lyssnar inte, är inte närvarande, ställer till problem men innerst inne vill jag ditt bästa och lovar att försöka visa det.
Du bad mig att inte skriva något om dig ifall jag inte menade varje ord. Du tror att jag känner mig tvingad till det här inlägget. Det gör jag inte, jag vill skriva det. Kanske inte låter så positivt. Men det är det faktiskt. Allt dumt vi gjort mot varandra hamnar ändå i bakrunden när jag tänker på allt gott du gett mig. Du betyder, du är dig själv och du får mig att vilja bli en bättre människa. Tack för att du är min vän och ställer upp, även när jag inte förtjänar det.
Älskar dig.
sommaren är kort.
Andra oktober, vem fan skriver om sommaren den andra oktober? Jag skriver om sommaren den andra oktober. Varför inte? Sommaren är ju mysig året runt, eller hur? Jag menar på sommaren blir ju helt plötsligt allt tillåtet. Det är snuskets, alkoholens och bröstens högtid. Det sistnämnda kanske bara gäller för oss killar, men jag är ju kille så..
Alla pratar om sommaren, spelar ingen roll vad det är för månad. Mitt i vintern längtar folk till sommaren, precis innan sommarlovet frågas det konstant "vad händer i sommar?". När sommaren tagit slut pratar alla om vad man gjort under lovet. Sommar, sommar, sommar. Hela livet kretsar kring sommaren. Men vad gör folk egentligen? Allt ska vara så galet, folk ska supa och slåss, resa utomlands och har hela sommaren planerad.
När sedan frågan kommer när man åter börjat skolan: "Och hur var din sommar då?" svarar alla alltid något i stil med att den var katastrof, misslyckad eller bortkastad. Men två veckor senare så börjar det där jävla tjatet om sommarhelveteslovet igen. Jag förstår inte.
Nu låter jag som en sann pessimist, verkligen inte. Jag älskar sommaren, jag är precis som alla andra. Pratar om sommaren 24/7. Men det blir aldrig som man tänkt sig. Alltid är det något som händer och fuckar ur hela härligheten. Precis som min sommar 07. Mitt lov var en misslyckad katastof som var helt bortkastad. Som vanligt finns det dock ett men. Det stora men:et här är att jag faktiskt gjorde allt det man ska göra, jag snuskade mig, drack alkohol och titta faktiskt på bröst. Varför är jag inte nöjd? Förklaringen är enkel, jag erkände nyligen att jag gjort allt som hör sommaren till. Tyvärr så finns det underbara människor i min omgivning som påstår att jag snuskade mig mer än vad jag gjorde, drack mer än vad jag gjorde och titta på fler bröst än vad jag gjorde. Det förstörde hela min sommar. Jag förlorade en tjej som jag faktiskt var totalt nerkärad i, förlorade min bästa vän (och ett stort antal vänner därtill), men det värsta var att jag förlorade mig själv.
Visst jag är inte oskyldig, jag gjorde dumma saker. Lögner födde fler lögner. De var pga mig som alla trodde på ryktena. Men i alla fall. Tack alla tragiska jävla människor som snodde min sommar. Men men, snart är det ju sommar igen.
När jag blir stor ska jag bli som Legolas, långhårig.
