micke,

Vad hände igår? Det spelar egentligen ingen roll, vad som inte hände igår var att jag skrev det inlägg jag lovat. Jag skyller på privata skäl. Igår var en hemsk dag.

Eftersom jag vaknade i morse och upptäckte att jag fortfarande var för sjuk för skolan, men för pigg för att sova så har jag inget bättre för mig än att blogga. Varför inte skriva något luddigt om någon som ni ändå inte fattar vem det är? Det är väl så man gör, eller hur? Inga namn, ingen skadas, ingen risk att man hamnar i trubbel och samtidigt får man ur sig vad man känner för personen ifråga. Gud måste ha varit en smart jävel.

Jag tycker att du är en väldigt intressant person. Den första tanken som poppar upp i min skalle varje gång jag ser dig är: vad fan har du utvecklats till? Jag älskade den du var, ogillade den du blev, hatar den du är. Du var underbar. Ett litet yrväder jag kunde betrakta och beundra. Jag saknar dig. Vart tog du vägen? 
Var det verkligen mitt fel? Jag tror inte det. Det var något annat, något djupare, något som sträckte sig utanför mitt synfält, utanför mitt område. Men jag är inte dummare än att jag förstår varför du skyller på mig, antagligen tror du själv också på dessa anklagelser. Det verkar ju så logiskt att det skulle vara jag, eller hur? Så naturligt.
Jag såg något i din blick redan innan, långt innan. Din glädje var borta. Du var förlorad. Jag ville, men du tryckte ner mig under vattnet, höll mig kvar. Jag kände hur luften gick ur mig, det började bli dimmigt. Precis innan det svartnade veknade ditt grepp. Din hand mot min nacke försvann. Jag kom upp, såg dig i ögonen. Du var förlorad, borta, finito, död. Död redan innan.

Det här utvecklades inte som jag trodde? Jag skulle skriva hatiskt. Insåg inte förän jag börjat att det är såhär jag känner. Jag saknar den du var. Avskyr den du är. Dra åt helvete. Folk ser på dig, ser glädje, men är du glad? Jag tror inte det. I varje fall är du inte dig själv. Men du, det är jävligt kul att se. Du gör bort dig, kanske inte för andra, bara för dig själv.