ibland så.
Vissa människor framkallar som bekant moderskänslor inom oss, eller faderkänslor i mitt fall. Fuck it, moderskänslor, man ska bejaka sin kvinnliga sida.
Men det är ju inte det jag känner gentemot dig. Du framkallar en "galen-doktor-som-måste-hitta-ett-motgift-jävligt-fort-för-att-utrota-dig-från-jordens-yta-och-rädda-männskligheten"-känsla.
Det är en väldigt roande känsla.
Men det är ju inte det jag känner gentemot dig. Du framkallar en "galen-doktor-som-måste-hitta-ett-motgift-jävligt-fort-för-att-utrota-dig-från-jordens-yta-och-rädda-männskligheten"-känsla.
Det är en väldigt roande känsla.
.
Finns så mycket att säga, men ingenstans att börja.
-.-.-.-.-.-.-.-.
Tankar tankar tankar. Jag vet vad jag vill, tror jag. Eller gör jag verkligen det? Är det så att jag bara vill äta kakan? Jag tror inte det. Jag är ganska säker på att jag vill ha den, lägga den i en burk och uppskatta den för all framtid.
Kommer aldrig få något svar på den frågan tyvärr.
Kommer aldrig få något svar på den frågan tyvärr.
summering av 2008.
Det här blir mitt näst sista inlägg för i år. Så varför inte passa på att se tillbaka på året som varit?
2008 har minst sagt varit omtumlande. Både på det negativa och positiva planet. Tänkte bara lyfta fram de "större" händelserna.
Året började i Karlstad med två halvnakna pojkar på varsitt biltak, en misslyckad road trip till Norge och en naken Otto.
I mars bar det av mot Järvsö med Filip, Pontus, Tim och Johan i släptåg. Jävligt roliga dagar med snuskigt mycket fylla, bastubad och pingisrack-spräckta ögonbryn. Vädret var fint, Micke var fin, fylledansen var ful.
Elva veckor praktik tog fart efter sportlovet och jag insåg snabbt att jag aldrig skulle stå ut med montera apparatskåp för resten av livet. Sa därför upp mig och på något vänster började jag min väg mot att bli en "riktig" elektriker.
Studenten måste naturligtvis finnas med. Det var den gladaste, galnaste men samtidigt den sorgligaste dagen i mitt liv. Jag tror aldrig jag varit så förvirrad som jag var efter flaket. Allt var över inom loppet av några timmar, Micke var dyngrak och undrade vafan det skulle bli av honom.
I slutet på juni smet jag och lite pojkvänner till Göteborg och lät musikorgasmerna komma okontrollerat. Metaltown 08, två oförglömliga dagar fyllda med en jävla massa aggressiv musik och alkohol.
Väl hemkommen var det bara att tvätta och packa om. Micke, Freddan, Ws, Gösen och Strand gav sig av mot Arvika och den omtalade festivalen.
Jag tror aldrig jag haft roligare i hela mitt patetiska liv. Timmarna i nyktert tillstånd kan räknas på en hand och när man har en Fredrik Karlsson på lyset och med hål genom balleskinnet i närheten så kan det aldrig bli långtråkigt.
Såg förvisso inte en enda hel konsert men i gengäld träffade jag otroligt mycket skönt folk och njöt till hundra procent.
Efter Arvika var det i princip slut på roligheterna. Jobbade hela sommaren och hösten. Var på några kräftskivor och lite för många värdelösa hemmafester utan inslag värda att nämnas.
Ojoj, höll på att glömma halloween i Handen. Det var riktigt nice. Fick komma bort och bara ha jävligt kul.
Fuck it, det var inte så kul att skriva om 2008 som jag trodde..
Avslutar med att, som den femtonåriga brud jag är, skriva ner lite ord/fraser och några låtar som jag kommer plocka med mig.
"På fotboll spräcker de ögonbrynen hela tiden, det är bara att tejpa.." (minns inte den exakta formuleringen)
"Du kan få åka med oss om du vill?.. Bor du här eller?.. Har du några barn?.." med mera med mera
"Göchigöchi"
"Aaa, men de é re'nte!"
"Juppidoo"
"Äre sant, fuck you!"
"Luuuääuw!"
"MICKE!! VAR HAR DU VARIT HELA MITT LIV?!"
"Jag är ledsen, men det hände en grej.."
"Ser det här ut som något jävla stånd för er eller?!"
Har garanterat glömt flera stycken.
Lite musiqa då:
Dead by april - Losing you
Rise against - Hero of war
Avenged sevenfold - Critical acclaim
Backyard babies - Minus celsius
Slipknot - Snuff
Roxette - Stars
The poodles - Metal will stand tall
Breaking Benjamin - Breath
Chemical vocation - True story of mine
Slipknot - Psychosocial
Enter shikari - Sorry you're not a winner
A fine frenzy - Almost lover
Sonic syndicate - Double agent
In flames - Come clarity
Gwen stefani - What you waiting for
Josh rouse - Sad eyes
Patrick wolf - Magic position
Killswitch engage - My curse
Panic! at the disco - Nine in the afternoon
Morrissey - That's how people grow up
Även här har jag säkert glömt någon.
Hej hopp.
2008 har minst sagt varit omtumlande. Både på det negativa och positiva planet. Tänkte bara lyfta fram de "större" händelserna.
Året började i Karlstad med två halvnakna pojkar på varsitt biltak, en misslyckad road trip till Norge och en naken Otto.
I mars bar det av mot Järvsö med Filip, Pontus, Tim och Johan i släptåg. Jävligt roliga dagar med snuskigt mycket fylla, bastubad och pingisrack-spräckta ögonbryn. Vädret var fint, Micke var fin, fylledansen var ful.
Elva veckor praktik tog fart efter sportlovet och jag insåg snabbt att jag aldrig skulle stå ut med montera apparatskåp för resten av livet. Sa därför upp mig och på något vänster började jag min väg mot att bli en "riktig" elektriker.
Studenten måste naturligtvis finnas med. Det var den gladaste, galnaste men samtidigt den sorgligaste dagen i mitt liv. Jag tror aldrig jag varit så förvirrad som jag var efter flaket. Allt var över inom loppet av några timmar, Micke var dyngrak och undrade vafan det skulle bli av honom.
I slutet på juni smet jag och lite pojkvänner till Göteborg och lät musikorgasmerna komma okontrollerat. Metaltown 08, två oförglömliga dagar fyllda med en jävla massa aggressiv musik och alkohol.
Väl hemkommen var det bara att tvätta och packa om. Micke, Freddan, Ws, Gösen och Strand gav sig av mot Arvika och den omtalade festivalen.
Jag tror aldrig jag haft roligare i hela mitt patetiska liv. Timmarna i nyktert tillstånd kan räknas på en hand och när man har en Fredrik Karlsson på lyset och med hål genom balleskinnet i närheten så kan det aldrig bli långtråkigt.
Såg förvisso inte en enda hel konsert men i gengäld träffade jag otroligt mycket skönt folk och njöt till hundra procent.
Efter Arvika var det i princip slut på roligheterna. Jobbade hela sommaren och hösten. Var på några kräftskivor och lite för många värdelösa hemmafester utan inslag värda att nämnas.
Ojoj, höll på att glömma halloween i Handen. Det var riktigt nice. Fick komma bort och bara ha jävligt kul.
Fuck it, det var inte så kul att skriva om 2008 som jag trodde..
Avslutar med att, som den femtonåriga brud jag är, skriva ner lite ord/fraser och några låtar som jag kommer plocka med mig.
"På fotboll spräcker de ögonbrynen hela tiden, det är bara att tejpa.." (minns inte den exakta formuleringen)
"Du kan få åka med oss om du vill?.. Bor du här eller?.. Har du några barn?.." med mera med mera
"Göchigöchi"
"Aaa, men de é re'nte!"
"Juppidoo"
"Äre sant, fuck you!"
"Luuuääuw!"
"MICKE!! VAR HAR DU VARIT HELA MITT LIV?!"
"Jag är ledsen, men det hände en grej.."
"Ser det här ut som något jävla stånd för er eller?!"
Har garanterat glömt flera stycken.
Lite musiqa då:
Dead by april - Losing you
Rise against - Hero of war
Avenged sevenfold - Critical acclaim
Backyard babies - Minus celsius
Slipknot - Snuff
Roxette - Stars
The poodles - Metal will stand tall
Breaking Benjamin - Breath
Chemical vocation - True story of mine
Slipknot - Psychosocial
Enter shikari - Sorry you're not a winner
A fine frenzy - Almost lover
Sonic syndicate - Double agent
In flames - Come clarity
Gwen stefani - What you waiting for
Josh rouse - Sad eyes
Patrick wolf - Magic position
Killswitch engage - My curse
Panic! at the disco - Nine in the afternoon
Morrissey - That's how people grow up
Även här har jag säkert glömt någon.
Hej hopp.
njuter.
Jag njuter. Njuter fullt ut. Visst kanske fortfarande mår bajs till och från. Men jag vet i alla fall att det är på väg uppåt. Jag sitter inte fast i det där träsket. Jag kan bara utvecklas om jag tillåts utvecklas. Kan bara bli en bättre människa om jag slipper höra motsatsen dag ut och dag in.
Tråkigt Hitler, skottet satt där det skulle, du är död och ditt tredje rika rasar samman.
Tråkigt Hitler, skottet satt där det skulle, du är död och ditt tredje rika rasar samman.
intressant.
Alkohol har som vi alla vet en speciell inverkan på hjärnan. På fyllan kan du komma på ett sätt att skapa fred på jorden, ta kontrollen över ett helt folk à la Hitler eller varför inte en skitbra uppfinning som ger människor möjligheten att öppna en ölflaska mellan skinkorna, utan skavsår. Listan skulle kunna göras lång.
I alla fall så hade jag ett liknande moment, dock lite mer filosofiskt, sittandes dyngrak i baksätet på en taxi.
Det slog mig när jag hörde en viss låt på radion. Ett fruktansvärt illamående kom över mig. Trodde först att det var en ren tillfällighet. Hur som helst så fick jag mr driver att byta kanal, och hoppsan. Illamåendet var som bortblåst.
Klart som fan att tankarna började snurra runt i skallen. Kom på mig själv med att ha slösat bort så fruktansvärt mycket tid på absolut ingenting. Förlorat allt för mycket, vänner, känslor, mig själv. Men till vilken nytta? Om jag fick välja mellan att radera det som hänt mig nu och det som hände 2006 så vet jag precis vad jag skulle behålla. Det ena gav mig en livserfarenhet och fick mig att se saker ur ett annat perpektiv. Det andra slet sönder, bröt ner och mördade mig.
Det roliga är att trots all smärta jag åsamkats under en lång period, så är just det här senaste misstaget och alla vindriga minnen som får mig att må så bra som jag gör nu, enbart genom att inte längre existera i mitt liv.
Jag tar gärna smällen att få kväljningar när jag påminns genom till exempel musik. För när illamåndet släppt inser jag att för första gången på väldigt länge är jag fri att styra över mitt eget liv utan att behöva vara rädd.
Summan av kardemumman är alltså det ironiska i att vad som en gång tryckte ner mig är precis vad som just nu bygger upp mig, genom att hålla sig borta.
Naturligtvis var det här bara en sammanfattning av vad som gick runt i mitt lilla huvud. Men i alla fall, fan vad mycket man kan lösa halvdäckad i en taxi.
I alla fall så hade jag ett liknande moment, dock lite mer filosofiskt, sittandes dyngrak i baksätet på en taxi.
Det slog mig när jag hörde en viss låt på radion. Ett fruktansvärt illamående kom över mig. Trodde först att det var en ren tillfällighet. Hur som helst så fick jag mr driver att byta kanal, och hoppsan. Illamåendet var som bortblåst.
Klart som fan att tankarna började snurra runt i skallen. Kom på mig själv med att ha slösat bort så fruktansvärt mycket tid på absolut ingenting. Förlorat allt för mycket, vänner, känslor, mig själv. Men till vilken nytta? Om jag fick välja mellan att radera det som hänt mig nu och det som hände 2006 så vet jag precis vad jag skulle behålla. Det ena gav mig en livserfarenhet och fick mig att se saker ur ett annat perpektiv. Det andra slet sönder, bröt ner och mördade mig.
Det roliga är att trots all smärta jag åsamkats under en lång period, så är just det här senaste misstaget och alla vindriga minnen som får mig att må så bra som jag gör nu, enbart genom att inte längre existera i mitt liv.
Jag tar gärna smällen att få kväljningar när jag påminns genom till exempel musik. För när illamåndet släppt inser jag att för första gången på väldigt länge är jag fri att styra över mitt eget liv utan att behöva vara rädd.
Summan av kardemumman är alltså det ironiska i att vad som en gång tryckte ner mig är precis vad som just nu bygger upp mig, genom att hålla sig borta.
Naturligtvis var det här bara en sammanfattning av vad som gick runt i mitt lilla huvud. Men i alla fall, fan vad mycket man kan lösa halvdäckad i en taxi.
jag skrattar.
tydligen kan man inte spärra specifika nummer. sorgligt men sant.
skippa skitsnacket, det är så jävla överspelat. ingen bryr sig längre.
dags att följa mitt exempel och gå vidare.
skippa skitsnacket, det är så jävla överspelat. ingen bryr sig längre.
dags att följa mitt exempel och gå vidare.
sömnlöst.
Kaoskaoskaos. Huvuvdet snurrar. Jag vet inte hur jag ska vända på saker och ting. Inget alternativ verkar bättre än det andra. Kan inte sätta fingret på känslan. Det hugger och sliter i mig.
Återigen glider jag tillbaka i tiden. "..som gravitation, som nåt vasst, jag ska aldrig göra dig illa igen"
Jag lyssnar till och med på Kent. Tragiskt som fan, men sätter ord på en del känslor så..
Suget är borta, suget efter att supa skallen av migg, suget efter att roa mig till max saknas. Vad är det som händer?
Är det ännu en fixidé som fastnat?
Rimligtvis borde jag vara eld och lågor i och med att jag idag fick reda på att jag äntligen fått en lägenhet. Visserligen i framstjärten jag just nu är strandsatt i, men nybyggt så det får det vara värt.
Men tyvärr hjälper inte det heller. Något är fel, jävligt fel.
Återigen glider jag tillbaka i tiden. "..som gravitation, som nåt vasst, jag ska aldrig göra dig illa igen"
Jag lyssnar till och med på Kent. Tragiskt som fan, men sätter ord på en del känslor så..
Suget är borta, suget efter att supa skallen av migg, suget efter att roa mig till max saknas. Vad är det som händer?
Är det ännu en fixidé som fastnat?
Rimligtvis borde jag vara eld och lågor i och med att jag idag fick reda på att jag äntligen fått en lägenhet. Visserligen i framstjärten jag just nu är strandsatt i, men nybyggt så det får det vara värt.
Men tyvärr hjälper inte det heller. Något är fel, jävligt fel.
ibland så.
Är det inte konstigt att saker som händer en person nu kan skapa en saknad för det som var?
Trots att man minns allt det negativa från förr så skjuts det omedvetet åt sidan och istället infinner sig en varm och positiv känsla i kroppen. Tankar som: var det verkligen så illa? var det helt enkelt så att jag inte vågade fullt ut? dyker upp i huvudet.
Fast å andra sidan så kanske inte mitt förflutna vill hjälpa mig på traven. Förmodligen kommer jag alltid gå runt med ett stort jävla "what if" skrivet i pannan framöver.
Tråkigt som fan. Men vad gör man?
Det värsta är att jag slösat så fruktansvärt mycket tid på att förtränga, glömma, radera, sudda ut och alla andra ord man kan komma på som är en synonym till ta bort.
Nu har jag som sagt passerat gränsen och förträngt allt det som inte var okej. Förlåtit mig själv, förlåtit allt.
Det stora problemet ligger i att jag inte har stake nog att kämpa för det som en gång var min lycka. Risken att falla är för hög. Plötsligt står jag här, med något som från början bara var en liten, liten tanke, och inser att jag inte bara har ett "what if", utan två.
jag tar två.
En vacker dag kommer jag slå tillbaka. När du tror att jag glömt, då jävlar, då kommer det. Var så säker.
-
det här är ett hatinlägg med namn och en massa anledningar.
vart var ni?
Besviken, ledsen och förbannad. Trasig, misshandlad och sårad. Varför sker allting samtidigt?
Vart står ni idag? Vart var ni?
.
jag gjorde ett misstag, en tabbe. nu får jag ta konsekvenserna som slår mig i ansiktet med full styrka.
du trodde aldrig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag var förbannad, inte heller sårad fungerar i det här sammanhanget. Ordet jag söker är nog besviken.
Jag trodde ett tag att det jag gjorde betydde något, att din syn på mig förändrades. Ville bara vara en bra människa, någon som dög. Jag ser idag att jag inte alls lyckades. Min taffliga små steg saknade betydelse.
Anklagar inte dig för det, verkligen inte. Det är som du säger, jag har aldrig visat att man kan lita på mig. Så jag förstår dig fullt ut.
Jag vet också varför du sa att du trodde på en förändring. Du ville hjälpa mig på vägen. Du var den enda som trodde på mig, eller rättare sagt, den enda jag lät mig tro trodde på mig. Men som jag sa, jag kan inte vara förbannad för att du inte gjorde det. Önskar nog bara att du inte låtit mig intala mig själv att jag var på rätt spår.
När sanningen kom fram var det som om ett ljus släcktes, någonting i mig brast. Illusionen jag skapat, bubblan jag levde i sprack. Men som sagt det är inte ditt fel. Jag glömde bort mig själv, sluta vandra den väg jag börjat gå.
Det fick mig att tänka om. Jag står och stampar, har stannat i tiden. Jag tänker inte hålla någon kvar med mig.
De här är mitt problem och ur det ska jag, hur lång tid det än tar.
Jag trodde ett tag att det jag gjorde betydde något, att din syn på mig förändrades. Ville bara vara en bra människa, någon som dög. Jag ser idag att jag inte alls lyckades. Min taffliga små steg saknade betydelse.
Anklagar inte dig för det, verkligen inte. Det är som du säger, jag har aldrig visat att man kan lita på mig. Så jag förstår dig fullt ut.
Jag vet också varför du sa att du trodde på en förändring. Du ville hjälpa mig på vägen. Du var den enda som trodde på mig, eller rättare sagt, den enda jag lät mig tro trodde på mig. Men som jag sa, jag kan inte vara förbannad för att du inte gjorde det. Önskar nog bara att du inte låtit mig intala mig själv att jag var på rätt spår.
När sanningen kom fram var det som om ett ljus släcktes, någonting i mig brast. Illusionen jag skapat, bubblan jag levde i sprack. Men som sagt det är inte ditt fel. Jag glömde bort mig själv, sluta vandra den väg jag börjat gå.
Det fick mig att tänka om. Jag står och stampar, har stannat i tiden. Jag tänker inte hålla någon kvar med mig.
De här är mitt problem och ur det ska jag, hur lång tid det än tar.
student 08
Snart är dagen här, dagen jag väntat på i drygt tolv år. Den 5 jävla juni är det slut. Efter alla dessa år är jag äntligen där.
Jag ser fram emot den torsdagen med blandade känslor. Glädje naturligtvis, det där lyckoruset över att skiten är slut. Men samtidigt rädsla och oro.
Sen sportlovet har jag varit ute på praktik, dagarna jag vart i skolan efter dess början kan man räkna på en hand. Jag känner mig isolerad, ensam. Ni vet det där kallpratet man haft med olika personer man möter i korridorerna är ju helt bortblåst. Man kände sig omsvärad av liv och rörelse. Men nu liksom? Är på ett företag där det jobbar två personer exklusive mig. Höjdpunkten är när posten byter brevbärarnas turer så man får träffa en ny postgubbe lite då och då.
Ska jag bli stående här hela livet? Ska jag söka annat? Och i så fall: kommer jag få något annat? Vad har jag lärt mig? Hur många kommer jag ofrivilligt att bryta kontakten med? Vad tänker alla andra göra? Ska jag jobba ihop pengar och dra utomlands? Frågorna är många och jag har inget svar på någon av dem, jävla student.
Jag ser fram emot den torsdagen med blandade känslor. Glädje naturligtvis, det där lyckoruset över att skiten är slut. Men samtidigt rädsla och oro.
Sen sportlovet har jag varit ute på praktik, dagarna jag vart i skolan efter dess början kan man räkna på en hand. Jag känner mig isolerad, ensam. Ni vet det där kallpratet man haft med olika personer man möter i korridorerna är ju helt bortblåst. Man kände sig omsvärad av liv och rörelse. Men nu liksom? Är på ett företag där det jobbar två personer exklusive mig. Höjdpunkten är när posten byter brevbärarnas turer så man får träffa en ny postgubbe lite då och då.
Ska jag bli stående här hela livet? Ska jag söka annat? Och i så fall: kommer jag få något annat? Vad har jag lärt mig? Hur många kommer jag ofrivilligt att bryta kontakten med? Vad tänker alla andra göra? Ska jag jobba ihop pengar och dra utomlands? Frågorna är många och jag har inget svar på någon av dem, jävla student.
djungelsång och trasiga hönor.
Minns inte den tiden tillsammans. Små detaljer är allt som finns kvar. Känns bara så overkligt, som om att det aldrig ägt rum. Ändå var det bara drygt ett år sedan men se vart vi står idag. Vad fan hände? Jag vet inte om du tänker tillbaka som jag.
Saker och ting kan aldrig bli som då. Jag vet det och det känns helt åt helvete. Jag har precis som du gått vidare rört på mig flera gånger om. Trots detta står jag ändå kvar på samma ställe och jag hoppas och ber att en liten känsla av det som var finns kvar även inom dig. Jag ska verkligen glömma allt nu. Glömma det vi hade, glömma oss. Samtidigt kommer jag alltid spara det längst in i hjärtat. Du var och förblir.
Saker och ting kan aldrig bli som då. Jag vet det och det känns helt åt helvete. Jag har precis som du gått vidare rört på mig flera gånger om. Trots detta står jag ändå kvar på samma ställe och jag hoppas och ber att en liten känsla av det som var finns kvar även inom dig. Jag ska verkligen glömma allt nu. Glömma det vi hade, glömma oss. Samtidigt kommer jag alltid spara det längst in i hjärtat. Du var och förblir.
hatar att hata.
Inom mig bränner hatet. Ett hat jag inte kan beskriva, ett hat jag inte kan placera, ett hat utan grund eller konkret anledning.Tomheten värker i mig. Känns som om någonting vill ut, trycker på inifrån. Ett styng av rädsla. Vad händer i mig? Varifrån kommer dessa känslor? Varför känns det som jag är kapabel att döda den som råkar komma nära, men samtidigt är jag redo att vika ner mig och klappa ihop vid minsta lilla kontakt?
Det obehagliga är jag inte har något svar på dessa frågor. Jag känner mig som ett kolli, tillbringar mina dagar på jobbet och kvällarna för mig själv på soffan stirrandes in i vägen. Tankarna attackerar mig utan förvarning med jämna mellanrum, skapar oreda i huvudet och hugger i bröstet.
Var ju ute ur det här träsket, hade slagit sönder cirkeln som jag vandrat i dag efter dag och skapat mig en ny väg. Någonstans gick jag vilse, följde stigen tillbaka, in i cirkeln igen.
Jag inser själv hur patetisk jag är, men vad ska jag göra? Jag vet som sagt inte vad det hela beror på. Min kropp är tom på energi, mitt huvud fyllt av tankar. Vart jag än vänder mig ser allt likadant ut. Min vakna tid tillbringar jag genom att begå det ena psykiskt självmordet efter det andra.
Vill bara komma ifrån, slippa allting. Försvinna för en stund, hitta mig själv på nytt.
Hur kan man känna sig så trasig och överkörd vid arton års ålder? Hur kan en stor del av sökandet efter sig själv bestå av sökandet efter grunden till det hela? Borde man redan ha klurat ut det innan man går ner sig helt igen? Tappar mer och mer, prestationsångest och ett sjuhelvetes dåligt självförtroende. Livet är underbart.
att välja.
Ena stunden är allt så jäkla bra. Nästa sekund förvrids allting och en stor aggressivitet blossar upp inom mig. Hur vet jag vad som är rätt? Hur kan det vara så svårt?
Hela mitt liv har färgats av felaktiga val. Tro det eller ej, men det händer faktiskt att jag tänker efter innan jag tar ett beslut. Trots det så har mina val en tendens att resultera i katastrof.
Just nu befinner jag mig i en mycket knepig, men dock inte ny situation. Har stått vid det här vägskälet X antal gånger. En vänskap som är sjukare än "Freddy got fingered", mer skadad än "VaranTV", men samtidigt djupare än "Into the wild". Hetsig, kärleksfull, nedbrytande, hjälpsam, hatisk, pinsam, underbar, tragisk, spontan och helt jävla makalös känns som några ord goda nog för att beskriva det vi hade.
Precis som alla andra gånger har vi försökt krossa varandra verbalt. Rimligtvis borde man han vant sig vid det här laget. Tyvärr tror inte jag man kan lära sig att ta emot all den stryk som delas ut och dfet är därför vi alltid hamnar på den platsen vi är idag. Hur många gånger har jag inte lovat mig själv att avsluta vår dokusåpa? Samtidigt finns det något som binder oss, något som gör så att vi alltid hittar tillbaka.
Det finns få människor på den här jorden som jag stör mig så mycket på som dig, som jag bara får ett sug slå in pannbenet på med jämna mellanrum. Det finns garanterat ingen som jag skällt på så mycket som jag skällt på dig. Visst låter det som ett enkelt val?
Problemet är bara att det finns få som verkligen försökt göra allt för mig. som alltid velat finnas där, visat hur mycket jag betyder för dig som du gjort.
Det finns få som betyder lika mycket för mig, som vet lika mycket om mig som du gör. Framför allt så finns det väldigt få som jag älskar så mycket som jag älskar dig. Allt du gjort eller försökt göra för mig är helt fantastiskt.
Valet står alltså mellan en stormig vänskap där vi garanterat krossar varandra om och om igen eller att mista dig, förlora en stor del av mig själv och förmodligen kommer jag aldrig förlåta mig själv för allt jag gjort och för valet jag gjorde.
Att välja helt enkelt..
Hela mitt liv har färgats av felaktiga val. Tro det eller ej, men det händer faktiskt att jag tänker efter innan jag tar ett beslut. Trots det så har mina val en tendens att resultera i katastrof.
Just nu befinner jag mig i en mycket knepig, men dock inte ny situation. Har stått vid det här vägskälet X antal gånger. En vänskap som är sjukare än "Freddy got fingered", mer skadad än "VaranTV", men samtidigt djupare än "Into the wild". Hetsig, kärleksfull, nedbrytande, hjälpsam, hatisk, pinsam, underbar, tragisk, spontan och helt jävla makalös känns som några ord goda nog för att beskriva det vi hade.
Precis som alla andra gånger har vi försökt krossa varandra verbalt. Rimligtvis borde man han vant sig vid det här laget. Tyvärr tror inte jag man kan lära sig att ta emot all den stryk som delas ut och dfet är därför vi alltid hamnar på den platsen vi är idag. Hur många gånger har jag inte lovat mig själv att avsluta vår dokusåpa? Samtidigt finns det något som binder oss, något som gör så att vi alltid hittar tillbaka.
Det finns få människor på den här jorden som jag stör mig så mycket på som dig, som jag bara får ett sug slå in pannbenet på med jämna mellanrum. Det finns garanterat ingen som jag skällt på så mycket som jag skällt på dig. Visst låter det som ett enkelt val?
Problemet är bara att det finns få som verkligen försökt göra allt för mig. som alltid velat finnas där, visat hur mycket jag betyder för dig som du gjort.
Det finns få som betyder lika mycket för mig, som vet lika mycket om mig som du gör. Framför allt så finns det väldigt få som jag älskar så mycket som jag älskar dig. Allt du gjort eller försökt göra för mig är helt fantastiskt.
Valet står alltså mellan en stormig vänskap där vi garanterat krossar varandra om och om igen eller att mista dig, förlora en stor del av mig själv och förmodligen kommer jag aldrig förlåta mig själv för allt jag gjort och för valet jag gjorde.
Att välja helt enkelt..
musik skall byggas utav glädje.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen. Sitter och lyssnar på massa gammal musik och känner att jag behöver skriva av mig lite.
- Det här är min och Petras låt.
- Nej, för det var faktiskt Lisas och min först!
- Aha? Men vi gjorde en dans till den så piiiiiiiiiiiss off bitch.
Alla känner väl igen den jargongen? Varje bra låt skapar ett personligt band med den som lyssnar. Låten kan återge en lukt, känsla eller en plats. Ibland tänker man på någon speciell när man hör den personens "egna" sång spelas på radion. Har du själv ingen egen låt? Hitta en du tycker om men inte så många har hört, nöt in den i dina vänners huvuden och vips, så blev det faktiskt din låt. Tro mig, det fungerar
Jag skulle kunna räkna upp hur många låtar som helst och vad de påminner mig om. Dängor från sommaren, deppmusik från en glömd tid eller hardcoretrance som skriker Daniel Lundgren.
Du kan hitta allt i musiken. Du kan hata en låt för att den speglar andras glädje, eller älska en annan för att den är tidigare nämndas olycka.
Jag undrar hur världen sett ut utan den. Hur hade folk då fått ut sina känslor? Inget asballt intro att tagga till inför match till, inga aggressiva låtar att strypa någon till i fantasin och inga trasiga låtar att bryta ihop till när man förlorat någon. Men värst av allt, hur fan skulle man kunna förföra kvinnofolk?
Alla vet att receptet för att lyckas är tända ljus, rökelse, rosblad, ett fint dukat bord med laxpaté, rysk kaviar, svindyrt vin OCH "Lugna Favoriter". Hur i helvete ska man kunna få komma till om man inte har "Celine Dion - Have you ever been in love" som support och extra styrka? Nej du, det hade aldrig gått. Tack Peter Borossy säger jag.
Musik är det vackraste, fulaste, äckligaste och sexigaste som finns. Utan den skulle det mesta faktiskt kännas meningslöst. Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen nu orkar jag inte skriva mer. Tuddelu.
Jo förresten! Jag insåg att jag aldrig skrivit någon lista i min blogg. Alla bloggare vet att listor faktiskt är ett måste, så det så *fNizZ* *pUzZiz*
Lista över de låtar som betyder mest eller bär på de starkaste minnena (ingen speciell ordning)
Faktum Entertainment - Vägen ut
Breaking Benjamin - Forget It
Norlie - Abstrakt Kärlek
Weeping Willows - While I'm Still Strong
Plain White T's - Hey There Delilah
Takida - Curly Sue
Tokio Hotel - Monsoon
Sober - Hora
Panic! At The Disco - Lying Is The Most Fun A Girl Can Have (Without Taking Her Clothes Off)
Ripsipiirakka - Sanni
Barbados - Allt Som Jag Ser
Carola - Sanna Vänner
Akon - Don't Matter
Kent - Ingenting
Damien Rice - Accidental Babies
RMK - Den Sanna Kärleken
Sober och RMK- Ta Hand Om Er
Damien Rice - 9 Crimes
My Chemical Romance - Welcome To The Black Parade
Laleh - Live Tomorrow
Laser - Det Var En Gång En Fågel
Gary Jules - Mad World
Trivium - Like Light To Flies
Bonnie Tyler - Holding Out For A Hero
Patrik Isaksson - Andetag
Fonky Fresh - Du Var Mitt Allt
Skazi - Hit And Run
Sober - Karu Kari
Kent - Utan Dina Andetag
Hurt - Falls Apart
Takida - Reason To Cry
Hans Zimmer - Vårt Land
Hans Zimmer - Tennessee
La2niC - Blöder Utan Sår
Legenden - Dödens Bästa Vän
Micke ft. Akim - Olaglig Samhällstjänst
Darin - Unbreak My Heart
Sofia - I Need To Save Me
Mario Vasquez - Gallery
Breaking Benjamin - Breath
Papa Roach - Scars (Acoustic)
Breaking Benjamin - Diary Of Jane (Acoustic)
Jag har garanterat missat hur många som helst. Kommer dock inte på några just nu.
Det var allt för idag ANNICA!
- Det här är min och Petras låt.
- Nej, för det var faktiskt Lisas och min först!
- Aha? Men vi gjorde en dans till den så piiiiiiiiiiiss off bitch.
Alla känner väl igen den jargongen? Varje bra låt skapar ett personligt band med den som lyssnar. Låten kan återge en lukt, känsla eller en plats. Ibland tänker man på någon speciell när man hör den personens "egna" sång spelas på radion. Har du själv ingen egen låt? Hitta en du tycker om men inte så många har hört, nöt in den i dina vänners huvuden och vips, så blev det faktiskt din låt. Tro mig, det fungerar
Jag skulle kunna räkna upp hur många låtar som helst och vad de påminner mig om. Dängor från sommaren, deppmusik från en glömd tid eller hardcoretrance som skriker Daniel Lundgren.
Du kan hitta allt i musiken. Du kan hata en låt för att den speglar andras glädje, eller älska en annan för att den är tidigare nämndas olycka.
Jag undrar hur världen sett ut utan den. Hur hade folk då fått ut sina känslor? Inget asballt intro att tagga till inför match till, inga aggressiva låtar att strypa någon till i fantasin och inga trasiga låtar att bryta ihop till när man förlorat någon. Men värst av allt, hur fan skulle man kunna förföra kvinnofolk?
Alla vet att receptet för att lyckas är tända ljus, rökelse, rosblad, ett fint dukat bord med laxpaté, rysk kaviar, svindyrt vin OCH "Lugna Favoriter". Hur i helvete ska man kunna få komma till om man inte har "Celine Dion - Have you ever been in love" som support och extra styrka? Nej du, det hade aldrig gått. Tack Peter Borossy säger jag.
Musik är det vackraste, fulaste, äckligaste och sexigaste som finns. Utan den skulle det mesta faktiskt kännas meningslöst. Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen nu orkar jag inte skriva mer. Tuddelu.
Jo förresten! Jag insåg att jag aldrig skrivit någon lista i min blogg. Alla bloggare vet att listor faktiskt är ett måste, så det så *fNizZ* *pUzZiz*
Lista över de låtar som betyder mest eller bär på de starkaste minnena (ingen speciell ordning)
Faktum Entertainment - Vägen ut
Breaking Benjamin - Forget It
Norlie - Abstrakt Kärlek
Weeping Willows - While I'm Still Strong
Plain White T's - Hey There Delilah
Takida - Curly Sue
Tokio Hotel - Monsoon
Sober - Hora
Panic! At The Disco - Lying Is The Most Fun A Girl Can Have (Without Taking Her Clothes Off)
Ripsipiirakka - Sanni
Barbados - Allt Som Jag Ser
Carola - Sanna Vänner
Akon - Don't Matter
Kent - Ingenting
Damien Rice - Accidental Babies
RMK - Den Sanna Kärleken
Sober och RMK- Ta Hand Om Er
Damien Rice - 9 Crimes
My Chemical Romance - Welcome To The Black Parade
Laleh - Live Tomorrow
Laser - Det Var En Gång En Fågel
Gary Jules - Mad World
Trivium - Like Light To Flies
Bonnie Tyler - Holding Out For A Hero
Patrik Isaksson - Andetag
Fonky Fresh - Du Var Mitt Allt
Skazi - Hit And Run
Sober - Karu Kari
Kent - Utan Dina Andetag
Hurt - Falls Apart
Takida - Reason To Cry
Hans Zimmer - Vårt Land
Hans Zimmer - Tennessee
La2niC - Blöder Utan Sår
Legenden - Dödens Bästa Vän
Micke ft. Akim - Olaglig Samhällstjänst
Darin - Unbreak My Heart
Sofia - I Need To Save Me
Mario Vasquez - Gallery
Breaking Benjamin - Breath
Papa Roach - Scars (Acoustic)
Stone Sour- Zzyxz Rd.
Faith Hill - There You'll BeBreaking Benjamin - Diary Of Jane (Acoustic)
Jag har garanterat missat hur många som helst. Kommer dock inte på några just nu.
Det var allt för idag ANNICA!
snuttedagen.
Så var vi där igen. Dagen då kärleken ska sprudla och man ska vara sådär tokgullig i 24 timmar. Men det är också dagen då de ensamma kastas ut i stormen och trycks rakt ner genom marken.
Vad jag själv tycker om alla hjärtans dag vet jag inte riktigt.
Det är en väldigt fin tanke, även om det precis som alla andra högtider nuförtiden har som huvudsyfte att dra in en massa pengar, så är det mysigt, om man hade den att dela med någon vill säga.
Kan dock inte låta bli att fundera på de som aldrig haft någon, vars självförtroende antagligen bara trasas sönder ännu mer idag. Men jag tänker även på de som nyligen förlorat någon. Det måste vara rena mordet för själen. För hur gärna man än vill kommer man inte undan. Vart du än vrider huvudet ser du lyckliga par, hjärtan och blommor.
Negativt eller positivt? Negativt eller positivt? Jag vet inte. Men jag har ju alltid hållt mig till den negativa sidan, så varför sluta nu? Det är så jävla mycket att det bara gör mer skada än vad det ger glädje. Nykära fjortisar och 40-plusare kan säkert njuta för fulla muggar. Men vi andra vad händer med oss? De ensamma, förbannade och sorgsna, vafan gör vi? Jo, vi känner oss mer ensamma, förbannade och sorgsna. Wiiiiiiie, high-five Storbritannien, jävligt trevlig tradition.
Och ja, hade jag haft någon att dela denna dag med och inte suttit själv framför datorn hade här bara vart en massa rosa moln. Men så vart det ju inte..
Vad jag själv tycker om alla hjärtans dag vet jag inte riktigt.
Det är en väldigt fin tanke, även om det precis som alla andra högtider nuförtiden har som huvudsyfte att dra in en massa pengar, så är det mysigt, om man hade den att dela med någon vill säga.
Kan dock inte låta bli att fundera på de som aldrig haft någon, vars självförtroende antagligen bara trasas sönder ännu mer idag. Men jag tänker även på de som nyligen förlorat någon. Det måste vara rena mordet för själen. För hur gärna man än vill kommer man inte undan. Vart du än vrider huvudet ser du lyckliga par, hjärtan och blommor.
Negativt eller positivt? Negativt eller positivt? Jag vet inte. Men jag har ju alltid hållt mig till den negativa sidan, så varför sluta nu? Det är så jävla mycket att det bara gör mer skada än vad det ger glädje. Nykära fjortisar och 40-plusare kan säkert njuta för fulla muggar. Men vi andra vad händer med oss? De ensamma, förbannade och sorgsna, vafan gör vi? Jo, vi känner oss mer ensamma, förbannade och sorgsna. Wiiiiiiie, high-five Storbritannien, jävligt trevlig tradition.
Och ja, hade jag haft någon att dela denna dag med och inte suttit själv framför datorn hade här bara vart en massa rosa moln. Men så vart det ju inte..
