micke,

Ni som läser min blogg tror garanterat att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller söker uppmärksamhet med något meningslöst ordbajs om hur jävla dåligt jag har det. Fel, fel, fel. Jag skriver om sånt jag tycker om att skriva. Främst för egen vinning, alltså att jag använda bloggen som en psyklog man kan få prata av sig med. Naturligtvis skulle jag ljuga om jag sa att det inte var för att jag vill beröra andra också, hade det bara varit för mitt välmående kunde jag lika gärna har fört dagbok.
Vare sig man vill eller inte så är det ju faktiskt intressantare att läsa om när det går åt helvete för folk, eller hur? Jag menar, vem fan vill läsa om vad jag gjort under dagen eller den gångna helgen hela tiden? Antagligen ingen. Självklart klankar jag inte ner på de som skriver om det ovannämnda. Jag säger bara att det ibland behövs fyllas ut med annat också, det blir lite för monotont annars. När det gäller mig borde jag förmodligen ägna mer tid åt "vanliga" inlägg och inte leka så djup hela tiden. Problemet är att det är såhär jag fungerar, jag skriver bara när det känns som om jag har anledning till det, att det ger något. Varför slösa tid på att pränta ner allt jag gjort varje dag när ändå ingen bryr sig? Historier om det förflutna är min grej, helger och rajjrajj får andra sköta.
Under de senaste åren har jag gått igenom mycket och har därför stor erfarenhet av det mindre bra sakerna livet har att erbjuda. Varför inte utnyttja denna livserfarenhet och försöka åstadkomma något bra? Berätta om hur illa jag mått och dela med mig av mina misstag och på så sätt hindra andra från att begå samma misstag. Eller så att de som redan hunnit med dessa snesteg eller känt som jag, kan se att de inte är ensamma?