micke,

Skratt, gråt, bråk. Dessa tre ord beskriver det vi har tillsammans ganska bra.
Jag tror att första gången vi sågs var på Särsta för flera år sedan. Redan då var du ett litet yrväder och aggresiv som få. Men du hade något i blicken, något djupare, något oförklarligt. Vi stötte på varandra flera gånger på de mest oförklarliga sätt. Men inte förän nu till sommaren började vi komma varandra riktigt nära. Jag upptäckte en sida hos dig som många saknar. Du kunde konsten att lyssna och ta in. Du förstod många av mina problem och hade en större livserfarenhet än mig. På så sätt kunde du hjälpa mig.
Hur många gånger har vi inte sovit tillsammans och bara pratat? Jag har försökt stötta dig och fått mer än jag förtjänat i gengäld. Du betyder massor.
 Jag vet att jag svikit dig om och om igen. Tagit dig i andra hand och försummat dig. Jag har faktiskt aldrig gått in för att såra dig även om det verkat så. Tänker bara inte efter, sätter mig inte in i hur det kommer bli om jag handlar si eller så. Konsekvensanalys som det brukar kallas.

Tror inte det går en dag utan bråk, alltid är det något. Men det är ändå det som utmärker det vi har och stärker bandet. Vi gör båda fel, hetsar upp oss och fuckar ur.
Det vi har, det går så mycket djupare, så mycket längre in. Vi har gått igenom så jävla mycket tillsammans. Rykten har avlöst varandra och försöken att separera oss blir fler och fler. Vi har klarat det tills nu, trotts att presset varit onödigt hög så jag tror inte det längre är möjligt för någon utomstående att få isär oss. Vi hör ihop. Inte som handen i hansken, snarare som foten i handsken. Alla har väl någon gång försökt få i en fot i en vante. Det är inte lätt, praktiskt taget omöjligt. Precis som vår vänskap. Några sömmar brister, man svär och gormar, tummen kanske ramlar av. Men till slut, efter många om och men och cirka tre burkar vaselin står man där med foten i handsken och har aldrig varit lyckligare.

Jag begär kanske för mycket av dig, får dig att känna dig värdelös. lyssnar inte, är inte närvarande, ställer till problem men innerst inne vill jag ditt bästa och lovar att försöka visa det.

Du bad mig att inte skriva något om dig ifall jag inte menade varje ord. Du tror att jag känner mig tvingad till det här inlägget. Det gör jag inte, jag vill skriva det. Kanske inte låter så positivt. Men det är det faktiskt. Allt dumt vi gjort mot varandra hamnar ändå i bakrunden när jag tänker på allt gott du gett mig. Du betyder, du är dig själv och du får mig att vilja bli en bättre människa. Tack för att du är min vän och ställer upp, även när jag inte förtjänar det.

Älskar dig.