micke,

Snart är dagen här, dagen jag väntat på i drygt tolv år. Den 5 jävla juni är det slut. Efter alla dessa år är jag äntligen där.
Jag ser fram emot den torsdagen med blandade känslor. Glädje naturligtvis, det där lyckoruset över att skiten är slut. Men samtidigt rädsla och oro.
Sen sportlovet har jag varit ute på praktik, dagarna jag vart i skolan efter dess början kan man räkna på en hand. Jag känner mig isolerad, ensam. Ni vet det där kallpratet man haft med olika personer man möter i korridorerna är ju helt bortblåst. Man kände sig omsvärad av liv och rörelse. Men nu liksom? Är på ett företag där det jobbar två personer exklusive mig. Höjdpunkten är när posten byter brevbärarnas turer så man får träffa en ny postgubbe lite då och då.

Ska jag bli stående här hela livet? Ska jag söka annat? Och i så fall: kommer jag få något annat? Vad har jag lärt mig? Hur många kommer jag ofrivilligt att bryta kontakten med? Vad tänker alla andra göra? Ska jag jobba ihop pengar och dra utomlands? Frågorna är många och jag har inget svar på någon av dem, jävla student.