micke,

Inom mig bränner hatet. Ett hat jag inte kan beskriva, ett hat jag inte kan placera, ett hat utan grund eller konkret anledning.Tomheten värker i mig. Känns som om någonting vill ut, trycker på inifrån. Ett styng av rädsla. Vad händer i mig? Varifrån kommer dessa känslor? Varför känns det som jag är kapabel att döda den som råkar komma nära, men samtidigt är jag redo att vika ner mig och klappa ihop vid minsta lilla kontakt?

Det obehagliga är jag inte har något svar på dessa frågor. Jag känner mig som ett kolli, tillbringar mina dagar på jobbet och kvällarna för mig själv på soffan stirrandes in i vägen. Tankarna attackerar mig utan förvarning med jämna mellanrum, skapar oreda i huvudet och hugger i bröstet.

Var ju ute ur det här träsket, hade slagit sönder cirkeln som jag vandrat i dag efter dag och skapat mig en ny väg. Någonstans gick jag vilse, följde stigen tillbaka, in i cirkeln igen.

Jag inser själv hur patetisk jag är, men vad ska jag göra? Jag vet som sagt inte vad det hela beror på. Min kropp är tom på energi, mitt huvud fyllt av tankar. Vart jag än vänder mig ser allt likadant ut. Min vakna tid tillbringar jag genom att begå det ena psykiskt självmordet efter det andra.

Vill bara komma ifrån, slippa allting. Försvinna för en stund, hitta mig själv på nytt.

Hur kan man känna sig så trasig och överkörd vid arton års ålder? Hur kan en stor del av sökandet efter sig själv bestå av sökandet efter grunden till det hela? Borde man redan ha klurat ut det innan man går ner sig helt igen? Tappar mer och mer, prestationsångest och ett sjuhelvetes dåligt självförtroende. Livet är underbart.