ibland så.
Är det inte konstigt att saker som händer en person nu kan skapa en saknad för det som var?
Trots att man minns allt det negativa från förr så skjuts det omedvetet åt sidan och istället infinner sig en varm och positiv känsla i kroppen. Tankar som: var det verkligen så illa? var det helt enkelt så att jag inte vågade fullt ut? dyker upp i huvudet.
Fast å andra sidan så kanske inte mitt förflutna vill hjälpa mig på traven. Förmodligen kommer jag alltid gå runt med ett stort jävla "what if" skrivet i pannan framöver.
Tråkigt som fan. Men vad gör man?
Det värsta är att jag slösat så fruktansvärt mycket tid på att förtränga, glömma, radera, sudda ut och alla andra ord man kan komma på som är en synonym till ta bort.
Nu har jag som sagt passerat gränsen och förträngt allt det som inte var okej. Förlåtit mig själv, förlåtit allt.
Det stora problemet ligger i att jag inte har stake nog att kämpa för det som en gång var min lycka. Risken att falla är för hög. Plötsligt står jag här, med något som från början bara var en liten, liten tanke, och inser att jag inte bara har ett "what if", utan två.
