micke,

Jag skulle ljuga om jag sa att jag var förbannad, inte heller sårad fungerar i det här sammanhanget. Ordet jag söker är nog besviken.
Jag trodde ett tag att det jag gjorde betydde något, att din syn på mig förändrades. Ville bara vara en bra människa, någon som dög. Jag ser idag att jag inte alls lyckades. Min taffliga små steg saknade betydelse.
Anklagar inte dig för det, verkligen inte. Det är som du säger, jag har aldrig visat att man kan lita på mig. Så jag förstår dig fullt ut.
Jag vet också varför du sa att du trodde på en förändring. Du ville hjälpa mig på vägen. Du var den enda som trodde på mig, eller rättare sagt, den enda jag lät mig tro trodde på mig. Men som jag sa, jag kan inte vara förbannad för att du inte gjorde det. Önskar nog bara att du inte låtit mig intala mig själv att jag var på rätt spår.
När sanningen kom fram var det som om ett ljus släcktes, någonting i mig brast. Illusionen jag skapat, bubblan jag levde i sprack. Men som sagt det är inte ditt fel. Jag glömde bort mig själv, sluta vandra den väg jag börjat gå.
Det fick mig att tänka om. Jag står och stampar, har stannat i tiden. Jag tänker inte hålla någon kvar med mig. 
De här är mitt problem och ur det ska jag, hur lång tid det än tar.