back on track.
I början går det bra, riktigt bra till och med. Man kommer undan med skit man gjort bara genom att dra ihop historier som är så nära sanningen det går att komma.
Känner du mig, så har jag antagligen ljugit för dig. Så hemskt är det.
Det börjar med något litet. Du kanske var på en plats du inte vill erkänna eller prata med någon om något du inte borde, lögnen går hem och ingen kommer till skada. "Fan vad nice, det är såhär man ska göra" tänker du. Springer runt mellan ett antal personer och för att inte skada någon av dem måste du bygga upp historier som fungerar och går hem. Jag lyckades, jag svek folk till höger och vänster. Vänner och familj, alla ljög jag för. Jag vet inte hur länge det varade utan att det började gå snett, men det är säkert i över ett års tid. Varför skulle jag sluta? Ingen vart ju sårad. Så länge mina små luftslott höll fortsatte jag i samma bana. Det vart som ett beroende.
Jag har förlorat ett antal personer på grund av vad jag gjort. För naturligtvis kom sanningarna fram och helvetet brakade löst. I början kunde jag ljuga bort allt några gånger till, fast tillslut var det helt omöjligt fortsätta.
De flesta hemligheterna kom fram för några månader sen. Men minst en gång i veckan kommer något jag klurade ihop på den tiden upp, avslöjas och hugger mig i ryggen.
Naturligtvis är det en person som blivit extra hårt utsatt för mitt skitsnack, åsidosatts för många gånger. Du vet vem du är och jag menar det från djupet av mitt hjärta när jag ber om ursäkt till dig och alla andra.
Trots att sanningen svider mycket i vissa fall, så kan den inte ge än en kalldusch månader senare. Psykiskt sett mår jag bättre nu när jag försöker vara ärlig. Jag är inte heller så stressad som förut, då jag hela tiden var tvungen att komma ihåg vad jag sagt till vem och hela tiden var tvungen att vakta tungan.
Står för de "dumheterna" jag gjort numera och tänker fortsätta hålla på ärligheten framöver.
.
orkar inte.
Btw, vilken amanda var det som lämnade senaste kommentaren? Självklart publicerar jag inte kommentaren om du skriver vem du är :)
signhild.
Brorsbarnet Signhild, sötare får man leta efter.
elvis has left the building.
Det som var, det har jag berättat en del om (är du ny läsare kan du alltid kolla igenom inläggen i kategorin "mitt liv, mina tankar") och jag orkar verkligen inte skriva något deppinlägg nu.
Hur tänker jag idag då? Jag saknar er fortfarande såklart, men jag vet att jag klarar det här. Ni båda har som bekant funnits tätt intill en lång tid. Hasigt slets vi ifrån varandra och jag står ensam utan er numera. Det svider att skriva om, häller salt i mina egna sår, men ibland måste det bli så. Minnen passerar på näthinnan, forna känslor bränner på insidan, in bara positiva utan hela den tids känslor från våra månader.
Trots det känns det bra och hälsosamt för mig. Medgång kräver motgång. Det här är en motgång jag kan påverka och styra över. Antingen deppar jag sönder och lägger mig platt ner för att dö, eller så ser jag till att försöka ruska det av mig, aldrig glömma, men samtidigt inte älta det som var. Bevisa för mig själv att jag är stark nog att hålla huvudet högt i alla situationer som på gamla dar, dock utan en fasad av falsk glädje.
Morgondagen ser jag med stor förväntan fram emot. Praktik direkt efter sportlovet fram till studenten. Förhoppningvis fixat en lägenhet till sommaren, vilket vore otroligt skönt. Negativt är att jag nästan inte får något sommarlov. Men jag vill bara komma ifrån, så får jag tag på en lya spelar det absolut ingen roll. En chans att verkligen börja om på nytt, den här gången med lite flis i bakfickan.
nice.
Till minnen av Peggan 205
Min peugeot gick bort för några dagar sen. Med några sista dödsrosslingar tvärdog den strax efter en rondell på hemmaplan. Tillsammans har vi dragit blickar till oss på stadens gator i drygt ett halvår. De vackert spraymålade "viper-ränderna" som täckt bilen från nos till stjärt, har fuktat många trånande kvinnors underliv och fyllt män med djupaste avund.
Vi kände varandra utan och innan. Man skulle nästan kunna tro att vi använde oss av någon form av telepati. Jag behövde bara tänka tanken att dra på lite och vips så gick bilen ner en växel och stack iväg spinnandes som en katt.
Hur mycket har vi egentligen inte delat? Glädje, tårar, ilska och frustration. Kärleken jag känt för dig kan inte beskrivas med ord, du är allt för mig och det faktumet att du nu är redo för skroten gör mig tårögd. Alla minnen med dig kommer jag föralltid spara i mitt hjärta. Livet var en fröjd med dig vid min sida, men nu är den tiden förbi.
Eller så var du den värsta jävla skitbilen jag satt mig i. Luktade illa, såg ut som skit och ramlade sönder bit för bit. Dagen då jag bestämde att jag skulle slösa 3000 spänn på dig, var den dagen då jag begick ett av mitt livs största misstag. Åsynen av dig fick mig att vilja gråta och andra att skratta sig till tårar. Som tack för dessa månader av skam ska du få en kärleksfull spark genom framrutan.
RIP Peggan, nästa hållplats Odensala bilskrot.
övervåningen.
Det finns ingen anledning att vara ett dugg gladare idag än i igår eller för en vecka sen. Trots det så har någonting hänt. En tid föder en ny. Efter att har varit ledsen så länge borde det vara svårt att finna lyckan på kort tid. Självklart är det så. Men ibland är det inte lyckan som behövs, utan lugnet. Stressen och pressen som man utsatt sig själv för, är som bortblåst och man funderar på varför man egentligen ställde så höga krav på sig själv. Det är tekniskt sett omöjligt att glömma och förtränga på ett litet kick. Men som sagt, lyckas man bara återfå lugnet har man genast lite nedförsbacke efter det tunga, ständiga uppåttrampandet.
När lugnet infinner sig kan man börja leva, kan man börja leva kan man börja ta hand om saker och ting.
Jag har funnit lugnet. Jag vet inte hur, vet inte var och vet inte varför. Men vafan spelar det för roll? Den illvilliga klumpen i magen är borta, numera simmar magsäcken runt i Stilla havet.
tomt.
Det håller inte. Jag kan inte fortsätta att gå ner mig. Igår var det en vecka sen det tog slut. Vi har träffats, pratat och du har gjort klart att vi lägger ner det här en gång för alla. Jag vet som sagt att det är rätt beslut trots det, kan jag inte låta bli att vara ledsen. Du verkar klara dig alldeles utmärkt vilket känns bra men det ger samtidigt en sugande känsla i magen. En känsla av tomhet och panik.
Varför kan jag inte bara minnas hur illa det många gånger var? Varför känner jag mig som den mest ensamma människan på jorden?
Jag skulle säkert klara det bättre om jag hade en klippa att luta mig emot. Men skicklig som man är, så spelade jag såklart bort min fasta punkt, min handske att stoppa foten i. Den vännen som stått kvar trots all smärta jag åsamkat henne. Du har alltid funnits där för mig. Skiter i att folk inte tycker att vi inte fungerar ihop. De har säkert rätt. Men bara för att något är rätt betyder det inte att man måste följa den banan. Det är vi ett levande bevis på. Jag älskar dig, förlåt för allt.
I min kropp händer något. Känns som om jag är påväg att vändas ut och in. Jag vet inte om det är positivt eller negativt. Det är mycket möjligt att det är ett fall framåt och leder till något bra när jag väl lyckats radera alla minnen och känslor. Frågan är hur lång tid det tar. Jag vill bara gå vidare, fortsätta reparera mina andra sår.
Det är fan dags nu. Jag kan inte fortsätta i den här stilen. Måste få bort en sak i taget. Ta mig i kragen som man brukar säga. Ensam är stark, antar jag. Ägna mig åt saker som jag tycker är roligt.
Någon som har tips på hur man kommer över en fd. flickvän och en vän som stod en fruktansvärt nära?
.
don't forget me,
or I'll forget myself
