dubbelmoral.
Jag vet, jag svingar mig åt två håll. Ena dagen skriver jag att jag hatar julen och idag sågade jag ner en gran. Men det har blivit en tradition. Några coolingar från min klass och jag har gått till en skogsliknande sluttning varje år sen gymnasitiden började och kapat ner en gran, burit in den i vår korridor och klätt den med lite allt möjligt.
Här är alltså skönheten, jag ber om ursäkt för bildkvalitén, Johan tar kort som ett kukarsel.
Ps. Nej, jag tycker fortfarande inte om julen men det är som sagt en trevlig tradition vi har att sprida glädje i skolan.
Och ja, inlägget jag skrev att jag höll på med kommer så fort jag får tid.
nakenbad.
Skulle på Blindside igår med Otto och Erica. Väldigt olyckad kväll. Stod ute i kylan och väntade i 2 timmar och 45 minuter, när endast 11 personer återstod i kön fick vi veta att de inte tänkte släppa in fler, skitkul.
HELVETE!
24/11 tax, volvo och radhus nästa.
Nu är det alltså slut på high-life och discokvällar. Jobbigt det där. Julen blev helt plötsligt dyrare och de fria ytorna mindre. Visst låter det negativt och totalt intetsägande?
Nej, nu sitter jag faktiskt och ljuger lite, det jag försöker få fram är att jag igår blev osingel. Det känns helt jävla underbart! I flera månader har det varit fram och tillbaka mellan oss. Allt tog fart redan i maj och tog ända till nu innan vi fick någon rätsida på det hela. Absolut, det har känts jättebra tidigare, men det har alltid varit något fel, något som inte gett den där hundraprocentiga känslan. Men den här gången var allt bara så rätt. Det ska vara du och jag. Gårdagen var underbar. Du är underbar. Allt är underbart. Jag trivs med dig och bevisligen trivs du med mig.
Fan vad deprimerande det låter? Skitsamma. Det är allt annat än deprimerande. Jag är helt totalt galet lycklig och nerkärad. Trodde aldrig det skulle bli du och jag ska jag ärligt erkänna och ingen är gladare än jag att jag hade fel.
Sofia Jonsson, jag älskar dig.
PS. För er som inte förstod det så var de två översta raderna ren ironi. Ville bara ha det sagt så att inga missförstånd ska uppstå.
våga hata julen.
Jag talar såklart inte för alla nu. Många fantiserar om att sitta inne vid köksbordet med lussebullar, en kopp varm choklad och se ut över den pudersnötäckta marken. Visst låter det underbart? Det är bara ett problem med den illusionen. Vi bor i Sverige. I det här skitlandet existerar bara slask och nyslask. Lussebullen du tuggar på är garanterat bränd, gammal och torr. Chokladen smakar med all sannolikhet överkokt penis och de vackra gnistrande snökristallerna man kan se på film när de dalar ner från himlen och lägger sig som ett täcke, de är vassa och obehagliga egentligen.
För att inte tala om julen. Barnens högtid, jo tjena. Julen är bara en ursäkt för att kunna äta som en gris utan att få dåligt samvete, den ger de äldre en anledning att ta sig en fem till tio supar och alla butiker får världens upplägg att dra igång den berömda mellandagsrean. En rea som av namnet att döma rimligtvis borde vara mellan jul och nyår. Men icke! Mellandagsrean startar i mitten av december och slutar inte förän i början av februari. Alla affärer passar då på att sälja den svindyra skiten de inte lyckats bli av med tidigare under året, till det priset de egentligen är värda. Det värsta är att det fungerar, dumma jävla svenssons. "Ååh, kolla! En värdelös dator som de prissänkt från 12.000 kronor till 7.000, FAN VAD NICE!" Jag blir så förbannad, bojkota mellandagsrean för helvete.
Min återstående ilska ska jag lägga på den ständigt återkommande julkalendern. Vad är det för bajs de visar på TV för de små? När jag var ung så var varenda kalender välregisserad och kul att se på. Men nu, nu får man se något hårigt mongo och hans efterblivna vän visa sig i fem minuter innan de drar igång någon runkserie med kärnvapenskadade dockor. Desperat försöker de vara roliga och drar det ena skämtet efter det andra. Tyvärr så är de så tråkiga att man på fullaste allvar funderar på att ringa SVT, be om adressen till idioten som skrev manuset, gömma sig utanför hans bostad och när han kommer hem så trycker man ner en Tjet-docka i halsen på honom och lämnar inte området förän man försäkrat sig om att han inte andas mer.
Och nej, det handlar inte om att jag förlorat barnasinnet och inte längre kan se det roliga. Ni som känner mig vet att jag ofta ligger på samma nivå som fem- till sexåringar när det gäller både humor och beteende. Det handlar om att de som producerar struntar fullkomligt i resultatet och visar stolt upp vilken dynga som helst för att få sin (antagligen för höga) lön.
Julen är för fan bara en gång om året, ska det vara så jävla svårt att plocka fram en julkalender med ett innehåll som går hem hos både gammal som ung? Vart tog klassiker som Pelle Svanslös, Mysteriet på Greveholm och Sunes jul vägen? Va?! Jag trodde aldrig jag skulle använda det här uttrycket på och mena det på fullaste allvar, men det var faktiskt bättre förr.
Åt helvete med allt som har med vinter och jul att göra.
vem är du?
Skriver nog mer ikväll/inatt.
Piis
riktigt rolig.
Björn Gustafsson, så jävla klockren
om en pojke.
Det är torsdagen den 21 september 2006 när den sjuttonårige pojken blir väckt av sin mamma. Helt enligt planen säger han att han har sovmorgon och blir därefter lämnad ensam kvar i huset. Känner sig lite skakig. Dagen med stort D är här och nu när det väl gäller så tvekar han. Den enda lösningen på problemet är att konsumera en stor mängd alkohol tänker han. Sagt och gjort, han plockar fram sina öl, vågar till och med stjäla ett par av sin far eftersom att vid den tidpunkten det upptäcks finns det ingen risk att han får skäll eller utegångsförbud.
Därefter går han upp till datorn på rummet för att kolla upp vilken tid tågen går från knivsta mot märsta och tvärtom. Han inser att det är bråttom med förberedelserna. Tack vare att alkoholen börjar göra sitt så är han mindre skakig i benen men något vingligare än vanligt. All tvekan är som bortblåst. Han vågar.
Nu kommer den jobbigaste delen, att skriva ett avskedsbrev. Berusad och gråtande börjar han skriva till modern:
"Hej mamma!
När du läser det här så finns jag inte mer. Min plan är att lägga mig på spåret för tåget som kommer 09.28.."
Han intalar sig själv hela tiden att de inte kommer bli så ledsna, att han inte kommer vara saknad. Tårarna rinner i strida floder längs den unge mannens kinder hela tiden, trots detta kan ingenting ändra hans beslut. Hans familj klarar sig bättre utan honom, hans vänner klarar sig bättre och hans älskade klarar sig bättre. I alla år har han fått höra hur värdelös han är. Dag efter dag har han blivit överkörd och psykiskt misshandlad. Alla har en gräns, en gräns där alla barrikader rasar, fasaden krossas och det lilla man hade kvar av självkänsla slits ifrån en.
Återigen tar han trapporna upp till sitt rum för att skriva några rader på en community till sina vänner. Han vill nämligen inte försvinna utan någon form av förklaring. Därav brevet till sin mamma och den lilla texten till vännerna.
Av någon outgrundlig anledning känner han sig tvungen att låta en sång spelas om och om igen i rummet , kanske för att denna låt stämmer ganska så bra in på de känslor och tankar han har.
Nu är alla förberedelser klara, han är ordentligt berusad, vet när tåget går, har lämnat ett avskedsbrev till sin mamma, ett meddelande till sina vänner och i mobilens utkast finns ett sms till hans äldre bror som säger att han ska åka och hämta deras mor och köra hem henne. Varför han bestämt sig för att skicka det är för att han inte vill att mamman ska komma hem själv och finna brevet.
På sin väg mot spåret märker han att huvudet är tomt på tankar. Han är förvånansvärt avslappnad, kanske är det alkoholen, kanske är det vetskapen om att det han tänker göra är rätt som får honom att vara så totalt känslokall. Inte ett uns av ånger eller en tanke på andra. Det måste bli såhär.
Det sista han ska göra är att ringa upp sin flickvän. Han tänker göra slut. Samtalet kan ses som onödigt men för honom var det viktigt. Han visste nämligen att hade det varit hon som gått bort hade han inte kunnat gå vidare eftersom det hade känts som ett svek mot hennes minne. Därför ringer han upp, säger nästan direkt vad han har på hjärtat, tar farväl och lägger på. Hur han tänkte då är ett mysterium. Trodde han verkligen att hon skulle acceptera och inte ringa upp? Naturligtvis ringer hon. Hon förstår ju ingenting. Två veckor hade de delat tillsammans och helt utan anledning gör han plötsligt slut. Hon frågar en massa frågor utan att få några egentliga svar. Men en sak får hon veta, han är ensam ute och går och är inte i skolan. Plötsligt slår det henne. Han hade ju pratat om det för en tid sedan. Han hade sagt att han inte mådde bra och att han haft planer på att försvinna. Hon trodde det var annorlunda nu, men insåg att han lurat henne.
Nu är han bara hundra meter ifrån spåret. Han tittar på klockan och ser att det är ont om tid. Han måste lägga på. Varför kan han inte bara klicka henne? En tvångstanke säger honom att han måste få höra ett hej då för att kunna lägga på. Han går långsamt upp för den lilla sluttningen. Framför honom ligger rälsen. Han måste lägga på. Försöker om och om igen få henne att göra honom till viljes. Han lägger sig på spåret. Känner vibrationerna från tåget. Tittar åt vänster, mycket riktigt där kommer det. Nu är det bråttom, kom igen nu tjejen acceptera och lägg på!
Trettio meter kvar, han ligger kvar. Vad ska han göra? Han har planerat så länge, ordnat så mycket och är redo.
Hon hör tåget hon med. Förstår att det faktiskt är på riktigt och ingen hotelse. Hon skriker och gråter. Han hör hur hon jämrar sig. Plötsligt är det omöjligt, han kan inte, det går inte. Han kan inte låta henne vara med när det händer och inte kan han lägga på heller. Tjugo meter, femton. Han vet inte vad, men någonting liksom drar honom av spåret. Ligger i leran och gräset en meter ifrån och ser tåget passera. Från ingenstans kommer allt, rädslan, sorgen, avskyn mot sig själv och faktumet att han misslyckades. Han bryter ihop, kastar telefonen i stängslet, kastar sig på marken och bara skakar. Hur länge han ligger där vet han inte. Allt är en enda tjock dimma.
Telefonen har gått i ett flertal bitar och naturligtvis har batteriet försvunnit i det höga gräset. Under tiden han går hem tänker han på henne, vad han utsatte henne för. Han skäms än idag för att han kunde göra så mot henne.
Tjugo minuter passerar innan han är hemma. Stoppar in ett annat batteri i telefonen och ringer upp henne. Han hör en trasig och söndergråten röst i andra änden. Det han inte fortsod var att när tåget kom så nära så hörde hon inte längre vad han sa och uppfattade därför inte att han klivit av eftersom han kastade mobilen i stängslet. Hon trodde att han blivit påkörd.
När han har lugnat ner sig lite kommer han på att han faktiskt har tandläkartid. Därför blir han tvungen att ringa sin mor på jobbet för att be henne avboka tiden. Först försöker han hålla masken och låtsas att han blivit sjuk, tyvärr överrumplas han av gråten. Hulkande får han ur sig någon form av återberättelse av dagen. Fortare än kvickt är mamman hemma och vet inom loppet av en timme nästan hela hisorien i stora drag, har bokat tid hos kurator och ringt till fadern som är bortrest.
Hon, hans älskade, tvingar halvtomhalvt honom att sova hos henne den kvällen. Kanske för att se att han verkligen lever. Tillsammans pratar de om allt, gråter och spiller ut cola.
Dagen därpå gör han sitt första besök hos kuratorn.
Veckorna går och han tycker sig må bättre och bättre, allt tack vare flickvännen, mamman och kuratorn. Han bestämmer sig för att sluta gå på samtalen. Han behöver det inte längre, tror han.
Det var ett beslut som kunde blivit ödesdigert. För drygt tre veckor senare ligger han återigen på tågspåret. Den här gången nykter eftersom beslutet kom väldigt impulsivt när han råkade befinna sig i närheten. Under sin väntan på tåget börjar han tänka. Förra gången hade han lämnat en typ av förklaring. Men den här gången så fanns det ingenting efter honom. Det var inte så han ville ha det. Han ville att de skulle förstå. Förstå att han inte såg något ljus och att det här var den enda utvägen. Tåget dröjde. Han låg kvar ett tag till men inget tåg. Beslutar sig för att kliva av igen och göra om det vid ett annat tillfälle med bättre planering och inget som kunde hindra.
Han funderar och funderar. Det slår honom att om han gör slut innan, alltså en annan dag, så behöver inte historian upprepa sig.
Flera dagar passerar medans han försöker komma på en perfekt plan. Så en kväll, i väntan på att bli hämtad av hennes mamma bestämmer han sig för att göra slut på riktigt.
Först gör han ett försök att lura henne och använda anledningar som att de inte fungerar tillsammans och dylikt. Men när hon börjar gråta så brister det även för honom och han berättar om det andra försöker. Den här gången är tårarna ostoppbara, han kan inte sluta gråta. Hennes mamma kommer in och de har ett långt samtal där hon berättar om hennes liv och hur hon haft det.
Han ringer sin mamma som kommer och hämtar honom och flickvännen. Dagen därpå bär det av till kuratorn för återbesök. Han säger att i det här fallet hjälper nog inte samtal utan att här behövs medicinsk hjälp.
Så är cirkusen igång. För att få antidepressiv medicin krävs läkarintyg samt att man måste vara under uppsikt de första dagarna av medicinering då humöret kan bli ännu sämre.
Han tillbringar tre veckor på sjukhus. Hela tiden finns hon med som stöd, flickvännen, eller föredetta flickvän som han sett till att hon blivit. Så ofta hon kan besöker hon honom. Utan hennes stöd hade han aldrig klarat det. Men nu fanns hon där för honom, trots att hon inte hade någon som helst skyldighet så fanns hon där. Hon och ingen annan räddade hans liv. Det tråkiga är att den unge mannen inte visade sin tacksamhet som han borde. Han insåg inte förän efteråt hur mycket hon betytt och han kommer aldrig någonsin förlåta sig själv för hur han behandlade henne och hur dåligt han visade sin uppskattning för det hon gjorde.
Den 22 december 2006 skrivs han ut. Han mår fortfarande inte bra, men det här var endå en form av brytning i hans liv. Han slutade gå runtrunt och låta tankarna äta upp honom inifrån. Istället försökte han börja om från början. De första månaderna var väldigt tunga och jobbiga för honom. Möten avlöste möten, folk var rädda för att föra en konversation med honom. Men allting blev bättre och bättre. I början av juni 2007 bestämde han tillsammans med läkare att medicineringen skulle avbrytas på prov. Inga komplikationer uppstod och han kunde för första gången på flera år börja leva ett såkallat normalt liv.
sliten.
Jag vet vad alla tänker. Ni sitter där som på nålar och funderar på om jag klarade mig på mina fem öl.
Sanningen är den att jag lyckades tigga till mig en hundring av fadern för att ha råd med ett dygnskort. Då vart det härliga 45:- kvar som jag snabbt investerade i fyra öl till, såklart. Vidare så hade jag fixat mig lite häxa som skötte sitt jobb med beröm godkänt. En skön fest med skönt folk. Kvällens höjdpunkt var när Jerez dök upp. Det var så slumpartat så att det är skrattretande. Han skulle träffa någon, såklart så bor hon i Rönninge av alla jävla ställen. Vart befann vi oss? Precis, i Rönninge. Det som är ännu mer lustigt är att på sin väg från festen så möter Fia just denna Simon Jerez och berättar att vi är där. Eftersom Simon är kär i mig blev han brunstig som en älgtjur och passade mig ett sms fortare än kvickt. Jävligt kul att se dig igen Simon.
Minns inte så mycket av kvällen ska jag ärligt erkänna. Men det jag kommer ihåg var kul, alltså var hela festen kul.
Vi lyckades såklart missa sista bussen från stan och fick därför ta första tåget mot Märsta. Naturligtvis så går inte bussen när vi anländer utan jag och Otto får knalla hem till honom. Klockan sju i morse kom jag i säng, klockan tio vaknade jag för att åka till IKEA med min väna mor. Kort sagt, jag mår som jag förtjänar.
Fyfan, inläggen blir bara tråkigare och tråkigare.
in pieces.
Theres truth in your lies
Doubt in your faith
What you build you lay to waste
Theres truth in your lies
Doubt in your faith
All I've gots what you didn't take
här har jag mitt liv
Fem öl kommer fan aldrig räcka. Ska halvvägs till världens ände och klara mig på fem öl. Funkar inte. Fem öl är faktiskt bara fem öl. Inte nog med de, det är 33:or också.
Frågan är vad man gör i en sån här situation. Rackar några från fadern? Det är ett alternativ faktiskt. Men då ska jag ju hitta dem också. Misshandla en ur a-laget kanske? Nej juste, det går ju inte. För jag kan ju inte ta mig till Märsta eftersom någon misshandlat min bil.
För er som inte förstått det än så är jag tokpank och därför är det inte tal om att köpa av någon mystisk langare heller. Jadu, jag får väl försöka överleva.
Dagens i-landsproblem är alltså: endast fem öl till kvällen.
Ännu en gång.
Till att börja med måste jag bara få vara lite arg på horungen/horungarna som slog sönder rutan på min bil idag. Satansförbannadejävlaknullhuvudenkukfittarövenfikusknull! Så då har jag varit det, nu vidare till det egentliga inlägget.
Och ja, jag hade en uppsatts här i min blogg om det jag ska skriva nu tidigare idag men jag raderade eftersom det var för personligt och elakt. Ville bara säga det med tanke på mitt dålig samvete pga att jag är så kass på att skriva. För långa avstånd mellan inläggen. Men det fanns alltså ett.
Osäker på hur jag ska börja eftersom jag redan börjat, om ni förstår?
Kort sagt, jag är tillbaka på ruta ett. Allt är precis som för ett år sen. Nej, ingen vet hur jag mådde på riktigt för ett år sen, men det skiter jag högaktningsfullt i. Använd fantasin folket, som jag har förstått det hela så är det därför man begåvats med en sådan.
Fem ord kan vara dräpande. Dessa ord kan föra en från toppen rakt ner till botten på några få hundradelar. Swisch så sitter man därnere och känner sig bara liten och hjälplös. Jag vet inte vart jag ska vända mig eller hur jag ska uttrycka mig. Återigen visar man upp en fasad, hård som självaste urberget och i princip ogenomtränglig. Det är lättare så, för alla. Ja, jag är en misslyckad jävla tonåringen, men ingen tvingar dig att läsa eller hur?
Jag sa att jag hatade det du gjorde. Jag menade det eftersom att det är just därför jag sitter där jag sitter nu. Men jag kan inte hata dig. Jag försökte verkligen, tro mig. Det gick inte. Vi har delat för mycket och jag har skadat dig för många gånger för att känna att jag har den fulla rätten. Det största problemet är att du var en så stor del av min vardag. Du fanns alltid där på ett eller annat sätt. Tomrummet du lämnar efter dig blir svårt att fylla, förmodligen omöjligt. Jag skulle vilja citera RMK: "..försöker leva, men det fattas en bit. Så snabbt ett liv kan gå från vacker till skit, jeeeeeeeh.."
Som sagt du kommer vara saknad. Det kommer vara väldigt annorlunda ett tag. Tyvärr är det här den enda utvägen. Det finns inget vi längre, bara du och jag.
Alla snackar om hurvida han eller hon förtjänar någon. I det här fallet är det så att du förtjänar inte min vänskap och jag förtjänar inte din, vi förtjänar inte varandra.
Tack för alla gånger du ställt upp och tack för alla glada och mindre glada minnen vi dela. Jag kommer alltid spara dem.
Hej då, min vän.
i adore you
god morgon världen.
Lyssnar på Accidental babies med Damien Rice. En låt som verkligen inte går av för hackor.
Vad gör Micke nuförtiden då? Micke lever ett torftigt liv utan framskärmar och träningsoveraller. Traskar fram längs livets väg med huvudet fullt av tankar. Men jag är glad, glad på riktigt. Det känns wiiiiiiiiie. Har hållt mig i skinnet och på så sätt sluppit problem. Jag tror inte att jag är en fitta längre faktiskt.
Vill ni inte läsa om min helg eftersom det kanske kan ses som tråkigt så sluta här.
Haft en mysig helg. Trevlig fredag med film, godis och julmust. Sällskap denna kväll var Filip och Fia, alltid lika bra att ha att göra med.
Lördagen var speciell. Linus, min kära vän jag inte sett på år och dagar bjöd mig hem till sitt. Lite Pokémon, Jerry Springer och The L Word stod på schemat. Varför har jag inte hört talas om L Word förut? Riktigt het serie.
Därefter ner till Campino och en middag för två.
Biljävlen vägrade att klara av att backa upp från parkeringen pga halka och slitna sommardäck när vi skulle hem. Tack och lov så fanns ju märstas stjärna (vafan han nu heter) till hands och "hjälpte" Linus att knuffa lite och då gick det finfint.
Raggade runt hela kvällen efter något att göra. Ingen tyckte om oss och vi spenderade därför natten med att kolla you tube-klipp. Misslyckad lördag på ett sätt, men att få umgås med dig igen gjorde ändå sitt och jag kan se tillbaka på denna dag med glädje. Kärlek, pure kärlek.
Bilhelvetet kom inte alls ifrån parkeringen så Otto fick skjutsa mig till Filip där vi kollade på en klockren film, "Lucky you" hette den. Sovsällskap blev Angelica, luktade sprit gjorde hon. Men jag tycker om dig ändå vännen.
Soooooooooooooooom en svaaaaala följer vinden, som ett haaaaaaaaaaav som aaaaaaaaaldrig ligger stiiiiiiiill!
GOD NATT!
the one and only
Julmust, it's a must
deutschland für alle
tyskar, när de är som bäst
tråk.
Det här är bara en utfyllnad, för jag har inget att skriva.
linus!
vacker som en dag, eeeller inte.
Micke, partyglad och långhårig på sommaren.
Om någon undrar alltså.
välkommen till min framsida.
Jag minns första gången tillsammans. Jag såg på dig i smyg. Du tillhörde någon annan och jag stod bredvid. Ditt raggs vän helt enkelt. Vacker musik skapades den dagen. Musik som glömdes. Men våra minnen vi skapat tillsammans, de glömmer jag aldrig. Vinden i håret, soffan, husvagnen, gräsmattan, bilen. Alla dessa ställen hjälper mig att minnas, att bevara. Jag vill aldrig glömma. Kommer aldrig glömma.
iiih,
Hur fan ska jag göra då? Först tycker Bosse att min blogg är emo, nu säger Angelica att den är för hatisk. Aldrig är man god nog åt er, jävla fittor. Men det är ok. Älskar er ändå :)
välkommen till min baksida.
Vad hände igår? Det spelar egentligen ingen roll, vad som inte hände igår var att jag skrev det inlägg jag lovat. Jag skyller på privata skäl. Igår var en hemsk dag.
Eftersom jag vaknade i morse och upptäckte att jag fortfarande var för sjuk för skolan, men för pigg för att sova så har jag inget bättre för mig än att blogga. Varför inte skriva något luddigt om någon som ni ändå inte fattar vem det är? Det är väl så man gör, eller hur? Inga namn, ingen skadas, ingen risk att man hamnar i trubbel och samtidigt får man ur sig vad man känner för personen ifråga. Gud måste ha varit en smart jävel.
Jag tycker att du är en väldigt intressant person. Den första tanken som poppar upp i min skalle varje gång jag ser dig är: vad fan har du utvecklats till? Jag älskade den du var, ogillade den du blev, hatar den du är. Du var underbar. Ett litet yrväder jag kunde betrakta och beundra. Jag saknar dig. Vart tog du vägen?
Var det verkligen mitt fel? Jag tror inte det. Det var något annat, något djupare, något som sträckte sig utanför mitt synfält, utanför mitt område. Men jag är inte dummare än att jag förstår varför du skyller på mig, antagligen tror du själv också på dessa anklagelser. Det verkar ju så logiskt att det skulle vara jag, eller hur? Så naturligt.
Jag såg något i din blick redan innan, långt innan. Din glädje var borta. Du var förlorad. Jag ville, men du tryckte ner mig under vattnet, höll mig kvar. Jag kände hur luften gick ur mig, det började bli dimmigt. Precis innan det svartnade veknade ditt grepp. Din hand mot min nacke försvann. Jag kom upp, såg dig i ögonen. Du var förlorad, borta, finito, död. Död redan innan.
Det här utvecklades inte som jag trodde? Jag skulle skriva hatiskt. Insåg inte förän jag börjat att det är såhär jag känner. Jag saknar den du var. Avskyr den du är. Dra åt helvete. Folk ser på dig, ser glädje, men är du glad? Jag tror inte det. I varje fall är du inte dig själv. Men du, det är jävligt kul att se. Du gör bort dig, kanske inte för andra, bara för dig själv.
ja, vafan säger man?
natt.
Sitter ensam, rakbladet glimrar i det svaga skenet från lampan, Kent glider mjukt ur högtalarna. Första snittet svider, andra likaså. Tredje och fjärde ger en skön känsla och vid femte kommer jag i kalsongerna.
Nej, jag är inte seriös. Har bara jävligt tråkigt och kan inte sova. Rakblad och sånt skit har aldrig varit min grej riktigt.. Kåldolmar och vaselin är min melodi för en perfekt, självdestruktiv och mysig kväll. Hur jag gör med dessa två grejer vet bara Gud fader och jag själv.
Helvete att det ska vara så svårt att hitta inspiration.
Imorn ska jag kirra något, jag svär broooshan.
hoppas.
hoppas att du slutar vara så egocentrisk och försöker förstå att det kanske är du som gjort fel.
helg.
Jag ber om ursäkt för det här kommande tråkiga inlägget, men måste försöka hålla bloggen vid liv.
En redogörelse över min helg:
Fredag.
Jobbade bara halvdag vilket var skönt.
Tanken var väl att jag skulle mysa lite med Bosse på kvällen bara. Det slutade med att vi hamnade i Helenelund med Otto och lite folk. Lite torrt ett tag men det blev faktiskt trevligt tillslut. Otto gjorde min kväll genom att bli sådär härligt skitfull och bara flumma.
När vi skulle hem så hade det kommit en del snö. Coola "Perscha-raggare" som vi är, tvingade Bosse och jag på ett mildt sätt en illamående Otto att sitta kvar i baksätet medans vi sladdade runt på parkeringen på Outlet Arlandastad. Jag vet, vi är skithäftiga. Det var faktiskt lite roligt.
Under hela kvällen hade en viss liten Angelica på ett glatt/aggressivt sätt försökt få leka med oss. Till slut insåg jag, barnvakt som jag är, att det är väl lika bra att plocka upp henne i märsta och ge henne sovplats. För det är alltid mysigt att slippa sova själv.
Man skulle kunna skriva allt dumt Otto gjorde och sa, men sånt är inte speciellt kul att läsa för människor som inte var med.
Lördag.
Stan på dagen för att fixa allt till kvällen.
Öronen hittade jag precis innan vi skulle åka in, vilket betydde att jag inte behövde köpa något att ha på mig eftersom Playboy-bunnyn redan var fullbordad.
Upptäcker att PGW är stängt så ingen lustgas vart det tyvärr.
Glider till festen, riktigt mysigt folk med hög "snygghetsfaktor" så att trivas var inget problem.
Kanin gjorde succé och alla ville vara som mig, knäböjde och kallade mig Lord Micke hela kvällen. Nästan i alla fall.
Något fittnylle förstör allt det roliga genom att stjäla en mobil, Hoffe, som han som hade festen hette, hans förra flickvän blev tydligen lite arg för att hon inte fick komma och sa att hon skickat massa folk till adressen vi befann oss på.
Det var knas helt enkelt. Jag och bastkjols-Bosse bestämmer oss för att laga mat och lyckas faktiskt skapa en utsökt äggröra.
Nattbussen hem och anländer till Märsta runt klockan fyra.
Helt ok kväll som hade blivit jävligt ok om inte nått jävla pulver insett att han var för fattig för att köpa en egen lur och därför plockade på sig någon annans.
Väl tillbaka i Märsta igen bestämde jag mig för att kräva återbetalning av Angelica och hur hon snyltade till sig en sovplats hos mig i fredags. Därför släntrade jag in hos henne klockan halv fem på morgonen och däckade i sängen.
Uppskattas mycket att du ställde upp, hade varit ett helvete att knalla hem.
Kurrikurri
