en kaka till kaffet?
Plats för nyårsfirande är spikat. På något vänster är det bestämt att jag ska ta mitt pick och pack och rulla till Karlstad i några dagar. En trip som kommer väldigt lägligt.
Det hela är aningen invecklat. Min vän Rikard känner någon där som vi ska bo hos, tror jag i alla fall? Det enda jag vet med säkerhet är att han, jag, Otto och Jocke ska dit. Vet inte vad vi ska göra där, tydligen någon fest på nyår och så lär vi se oss runt i stan.
Det jag vill ha sagt är att eftersom jag inte kommer träffa några av mina andra vänner med tanke på att vi nog åker redan imorn, så tar jag tillfället i akt att önska alla ett gott nytt år såhär.
Take care och drick för mycket,
när vänder det?
En olycka kommer sällan ensam brukar man säga. Jag är böjd att hålla med. I tisdags förlorade jag Sofia, idag förlorade jag en vän som stod mig mycket nära. Jag fick veta att jag inte alls förändrats, att jag är samma svin som förut. Grattis världen, ert riksmongo är tillbaka. Orkar inte med den här skiten mer. Langa en lägenhet så drar jag.
Jag vill inte skada någon men dödar alla. Hur lyckas jag? Ja, emo-inlägg men det ger jag blanka faan i. Jag är trött på att förstöra.
fairytale gone bad.
Det konstiga är att det var som bäst när vi smög med det hela i början. Glömmer aldrig första gången du kom till mig. Såg dig komma gåendes över åkern mot mitt hus, ditt hår fladdrade i vinden sådär som man annars bara ser på film. Minns hur nervös jag var, skakade i hela kroppen.
Skulle kunna fylla hur många sidor som helst med minnen. Lundbäck, Rosersbergs slott, husvagnen, utanför min förra frisör eller varför inte det som sades i moderns bil efter att vi varit på fest i somras. Allt runtomkring mig påminner om dig och våra stunder. Du lämnar ett tomrum efter dig, ett tomrum som inte kommer kunna fyllas igen på mycket länge.
Jag vet att jag bär stor skuld i att det gick som det gick. Många gånger har jag burit mig åt som ett svin.
Du sa att jag inte var densamme på slutet, att du inte kände igen mig. Du hade rätt, jag var mig inte lik. Vet inte varför, det var något med sinnesstämningen som inte stod helt rätt till.
Du lyfte upp mig, fick mig att inse hur illa jag betett mig mot alla de personer jag använt som medicin (se inlägg). På de mest fantastiska sätt har du skänkt mig glädje, kärlek och trygghet. Jag behöver dig.
Jag var lycklig med dig, du hade allt jag ville ha och lite till. Önskar dig all lycka på din livsstig. Jag vill att du ska må bra, att du ska dela ditt liv med någon som tar hand om dig. Men ärligt talat, om den killen inte är jag, kommer jag vilja slå in tänderna på honom. Du tillhör bara mig. Kan inte och framför allt så vill jag inte tänka mig dig med någon annan. Det skulle ju vara vi.
Många gånger har vi tagit lite distans från varandra, men hela tiden med vetskapen att vi skulle hitta tillbaka igen.
Vaknade i morse och insåg för första gången sen vi gjorde slut att vår tid är förbi. På riktigt.
Den här gången kommer vi inte hitta tillbaka. Det finns inget kvar. Det är över, över, över.
Dags för mig att vara realistisk. Det var kaos. Vi bråkade varje gång vi sågs och vi hade knappt kul tillsammans längre. Det var jag som föreslog upphållet vi först tog, för att vi inte fungerade ihop. Min plan var att vi som vanligt skulle sakna varandra. Av en ren slump möttes vi på en fest bara fyra dagar efter det. Avståndet mellan oss kändes milslångt. Jag fick den sedvanliga klumpen i magen och började sakta men säkert förstå vad som höll på att hända. Jag förlorar henne, tänkte jag.
Under samtalet vi hade gjorde du det hela väldigt klart. Du sa saker jag tänkt. Men det som verkligen fick marken att gunga under mig var när du sa något i stil med: "vi sa förut att vi kunde klara av att bråka så mycket som vi gör, för glädjen vi känner när det är bra, överskuggar allt det dåliga. Men den glädjen räcker inte för mig längre".
Det gjorde så ont. Jag skulle kunna leva länge på den glädjen jag kände varje gång det var bra. Kunde gå runt i flera dagar och bara njuta efter att vi delat en lyckad kväll.
Men det var alltså när du sa så som jag visste att vi inte hade någon gemensam framtid. Du hade verkligen gett upp och jag klandrar dig inte. Vi går åt olika håll, det är rätt beslut, men känns helt åt helvtete.
Det här skrev jag till dig i somras, minns du?
"Varför är det så svårt att sätta ord på känslor? När du kysser mig är det som om jag upplever alla årstider. Först kommer våren med sin smygande värme, efter det den heta sommaren när vad som helst kan hända, sen hösten, på samma sätt som löven faller, faller jag rakt ner känns som jag aldrig ska landa och sist men inte minst vintern, du vet när det är sådär kallt så man ryser, precis såna ryssningar får jag, men inte obehagliga någonstans, mer som nysnö liksom haha"
Jag ska lämna dig ifred nu, jag ska försöka komma över. Men du ska veta att din plats är oersättlig, jag älskar dig nu, i morgon, alltid. Hatar att somna utan dig, blir lika ledsen varje morgon när jag upptäcker att du inte finns bredvid mig. Du formade mig till den jag är idag. Glöm mig aldrig.
ja må han leva!
Grattis sötnos, hoppas du haft en angenäm artonårsdag <3
Sommaren '06
borta med vinden.
little dysfunk you.
Jag tycker mig stå någonstans mitt i. Håller mig passiv och tillbakadragen. Trots det påverkar jag ett antal människors liv negativt. Är det alfahannen där uppe som rör ihop allt? Ibland känner jag mig som en leprasjuk. Måste hålla mig undan för att inte smitta ner och infektera.
Vik hädan satans redskap. Acceptera och tolerera. Jag går där jag vill gå, bryter det ner er? Försvinn då ur min omgivning så blir allt mycket bättre.
hej mitt vinterland.
Inte mindre än två gånger var jag på skidsemester då. Ena gången var till alperna med min vän Otto&co. Den resan planerades långt innan och blev grymt lyckad. Den andra trippen däremot kom mer som en överraskning. Min dåvarande flickvän och hennes familj bjöd mig med till Sälen några dagar. Riktigt mysig resa på det hela taget.
Nej, jag vet inte heller vad jag ville med det här inlägget. Kom bara på mig själv med att sakna snön och åkningen.
,
löften.
Det jag är skeptisk till är alla dessa nyårlöften. Hur många har inte lovat sig själva att de ska börja banta, sluta röka eller helt enkelt bli en bättre människa?
Absolut, det är säkert jättebra, om man lyckas vill säga. Frågan är: Hur många lyckas? Folk lovar och lovar. Till en början håller de sina löften. Men hur länge? En vecka? En månad? Efter den korta perioden går allt tillbaka till det normala. Fläsket hänger kvar, lungorna blir sämre och inte fan blev Peter någon bättre människa. Han skänkte 200 spänn till rädda barnen, sen var han nöjd.
Jag skulle kunna lova mig själv att sluta snusa, träna mer och låta moppemuschen växa ner till knäna. Men jag gör inte det av, två anledningar:
Ett: nyårslöften är bara en symbol, precis som julgranen och skinkan. Det ska helt enkelt finnas där av ren tradition. Jag ger mig sjutton på att även vegeterianer har julskinka bara för att.
Dansar man runt granen så firar man jul, då får man julklappar. Använder man sig av nyårslöften så firar man nyår, då får man supa.
Två: Varför i hela helskotta skulle det vara lättare att lyckas för att det är ett nytt år? Jag kan lova dig att det kommande året kommer vara precis likadant som förra och året innan. Visst, det är ett break, en början på något nytt. Men även nya veckor eller byte av månad är någon form av break. Varför har vi inte månadslöften om det nu är enda sättet för människor att inse vilket skitliv de lever och ändra på sig?
Bojkotta nyårlöftet för helvete. Ta tag i dig själv redan nu. Tro mig, du får kröka ändå.
skrivkramp.
mufasa jävla idiot!
ank-mongots kommentar när vi lyssnade
på hans zimmer - vårt land
.
för er som inte hört den, lyssna på david bowie - ashes to ashes. vänta på refrängen innan ni stänger av. så skön så att man blir troende.
vad är det alla söker?
hjälmpåse.
Jag kan inte dansa, jag kan inte sjunga. Däremot är jag en jävel på att hitta sniglar. Ut i skogen, regnrock och stövlar sitter där de ska. Mördarsnigeln Agnes är jag rädd för. Hon har sju tänder och ibland är hon arg.
Igår tog Micke en promenad uti hennes territorium. Han hoppades på att möta henne, sitt nemesis, Agnes the Schlemsnajel. Det gick inget bra, hon var inte hemma.
kexchoklad.
Vare sig man vill eller inte så är det ju faktiskt intressantare att läsa om när det går åt helvete för folk, eller hur? Jag menar, vem fan vill läsa om vad jag gjort under dagen eller den gångna helgen hela tiden? Antagligen ingen. Självklart klankar jag inte ner på de som skriver om det ovannämnda. Jag säger bara att det ibland behövs fyllas ut med annat också, det blir lite för monotont annars. När det gäller mig borde jag förmodligen ägna mer tid åt "vanliga" inlägg och inte leka så djup hela tiden. Problemet är att det är såhär jag fungerar, jag skriver bara när det känns som om jag har anledning till det, att det ger något. Varför slösa tid på att pränta ner allt jag gjort varje dag när ändå ingen bryr sig? Historier om det förflutna är min grej, helger och rajjrajj får andra sköta.
Under de senaste åren har jag gått igenom mycket och har därför stor erfarenhet av det mindre bra sakerna livet har att erbjuda. Varför inte utnyttja denna livserfarenhet och försöka åstadkomma något bra? Berätta om hur illa jag mått och dela med mig av mina misstag och på så sätt hindra andra från att begå samma misstag. Eller så att de som redan hunnit med dessa snesteg eller känt som jag, kan se att de inte är ensamma?
Låten för dig hjärtat.
Your smile is heavenly,
I don´t deserve all the love that you'r giving to me
Your touch makes it hard to breathe,
the shiver´s around me now, you´re so fine
I´m head over heels goddess of mine,
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back,
The glory you found, I´m in deep debt, without you I wouldn´t survive
The heart is pumping for my life, the mind is happy and I will love you to the day I die
Tid för reflektion.
Satt nyss vid matbordet. Tänkte inte på någonting alls. Av någon anledning började jag reflektera över hur jag egentligen levt mitt liv. Det låter större än vad det är. Jag syftar mer på hur jag varit mot människor och framför allt hur jag hanterat kvinnofolk.
För tre år sen var jag en riktig gullegris. Alla mödrars dröm. Jag föraktade allt som hade med alkohol och sena utekvällar att göra. Såg till att komma hem senast tolv på helgerna, gjorde aldrig några sattyg, skötte skolan och tjejer var något jag bara fantiserade om men aldrig närmade mig. Vad hände sen? Tror det var när dax-vaxet klev in i mitt liv som det började urarta lite. Vaxet med sin härliga arom och klibbiga konsistens förvandlade mig.
Jag tyckte antagligen att jag blev en "macho-macho-man".
Allvarligt talat så kommer vi väl alla till en milstolpe i livet då vi inser att det finns så mycket mer att få ut, att gräset faktiskt är grönare på den andra sidan. Eftersom jag var sen i utvecklingen så kom väl helt enkelt inte mitt intresse för att testa på det varje fjortonåring suktar efter förrän jag var en bit in på mitt sextonde år.
Jag var ändå en någorlunda skötsam pojk fastän jag konsumerade alkohol och kom hem senare om nätterna. Jag vill påstå att jag fortfarande är det, men det är något annat som inte står eller snarare stod rätt till i mitt huvud.
Uttrycket kärt barn har många namn har väl alla hört? Svin, manshora, player, utnyttjare m fl har jag blivit kallad ett antal gånger. Varför? Jag förtjänade det helt enkelt.
Nu till själva "historien". Allt började egentligen sommaren 06. Jag och min dåvarande flickvän hade nyligen gjort slut, jag var såklart en aning deppad. Det var fest och en god vän till mig såg att jag inte var på topp och hon (ja, rådet jag fick kom faktiskt från en tjejkompis) visste precis varför. Hon berättade för mig att när hon försökte glömma någon så brukade hon ha sex med en annan så fort som möjligt. Hon berättade vidare att det fanns en tjej där som var intresserad av mig. Ja, varför inte, tänkte jag. Det är ju värt ett försök.
Sagt och gjort, kopplade på "Elvis-charmen", drog några dåliga fraser och spelade på tvättbrädan. Inte fan kunde hon motstå det.
Min väns tips fungerade faktiskt, psykiskt sätt kändes mer "över" med exet. Allt blev lättare. Faktumet att tjejen från festen började tycka om mig struntade jag fullkomligt i. Så länge jag klarade mig var det skitsamma.
Några månader senare tänkte jag inte alls på fylleligget, för jag såg henne inte som ett fylleligg, hon var min medicin. Mitt sätt att förtränga.
Framåt vintern började jag spåra ur på allvar. Jag mådde skit av massa olika anledningar. Orden kom upp i mitt huvud "..glömma någon så brukar jag ha sex med en annan..". Varför skulle inte det fungera som medicin för andra negativa tankar och händelser? Det var ju värt ett försök. Hur många jag var med under den tiden tänker jag inte gå in på. Men fler än en fattade tycke för mig. Men vad brydde jag mig om det? Jag ville bara må bra och sårade därför skiten ur folk utan att tänka eller förstå. (Måste bara tillägga att jag inte hade sex med alla de tjejerna, det var närhet och ömhet jag behövde)
Till att börja med gick det bra. Många bekymmer sköts åt sidan, jag hade ju fullt upp med att snärja folk och samtidigt få dem att hålla tyst. Men såklart höll det inte i längden, jag var klumpig och var på folk inom samma umgängeskrets. Jag blev beroende av min medicin. Behövde mer och mer för att dämpa mitt dåliga samvete. Det var oundvikligt att det inte skulle pratas om mig.
Player, manshora, utnyttjare. Det stämmer, jag förtjänade verkligen alla dessa smeknamn. Ju mer det pratades destå mer fuckade jag ur. Jag behövde mer medicin och ju mer jag tog så snackades det mer. Jag var inne i en ond cirkel.
Nu i somras gjorde jag om det igen fast inte lika grovt. Då handlade det mer om att ragga bort allt. Jag började ljuga och sjönk hela tiden i folks ögon och i mina egna.
Det här var fan inte jag. Jag började få panikkänslor. Höll på att förlora allt. Jag förstod såklart att jag gjorde fel, men samtidigt inte. Jag insåg inte hur mycket jag sårade folk i min omgivning, hur mångas känslor jag lekte med.
Vändningen kom nu på hösten. En av de jag sårat gjorde som mig, var på andra för att glömma mig. Inte förrän då insåg jag hur ont det gör. Jag ville inte bli glömd och jag ville framför allt inte att hon skulle hålla på med andra. Det var som om någon tänt en lampa. Plötsligt såg jag allt klart, förstod hur stor skada jag gjort, insåg att jag verkligen förtjänade allt skitsnack och alla smeknamn. Men istället för att fösöka dämpa den smärtan jag nu kände på mitt vanliga sätt bestämde jag mig helt enkelt för att göra mitt bästa för att skärpa mig och bli en bättre människa.
Vill avsluta det här inlägget med att säga att jag inte förväntar mig att bli förlåten av någon, men jag vill i alla fall be om ursäkt. Hoppas på att om någon av er jag utsatt läser det här så kanske hon kan försöka tro mig när jag säger att jag nu vet hur illa jag betett mig, ångrar mig djupt och ska göra mitt bästa för att inte falla tillbaka i det missbruket som det faktiskt var.
