micke,

Slut. Vi fick en tid av kaos, nu är den tiden förbi. Officiellt var vi inte ens tillsammans en månad, men vi vet båda två att vi egentligen kunde startat "räkningen" redan i slutet av maj. På sommarlovet gjorde vi ett försök, då höll det knappt i två veckor. Någonting finns där som hindrar oss. Antar att vi inte är ämnade för varandra, vilket känns rent ut sagt förjävligt.

Det konstiga är att det var som bäst när vi smög med det hela i början. Glömmer aldrig första gången du kom till mig. Såg dig komma gåendes över åkern mot mitt hus, ditt hår fladdrade i vinden sådär som man annars bara ser på film. Minns hur nervös jag var, skakade i hela kroppen. 

Skulle kunna fylla hur många sidor som helst med minnen. Lundbäck, Rosersbergs slott, husvagnen, utanför min förra frisör eller varför inte det som sades i moderns bil efter att vi varit på fest i somras. Allt runtomkring mig påminner om dig och våra stunder. Du lämnar ett tomrum efter dig, ett tomrum som inte kommer kunna fyllas igen på mycket länge.

Jag vet att jag bär stor skuld i att det gick som det gick. Många gånger har jag burit mig åt som ett svin.
Du sa att jag inte var densamme på slutet, att du inte kände igen mig. Du hade rätt, jag var mig inte lik. Vet inte varför, det var något med sinnesstämningen som inte stod helt rätt till. 

Du lyfte upp mig, fick mig att inse hur illa jag betett mig mot alla de personer jag använt som medicin (se inlägg).  På de mest fantastiska sätt har du skänkt mig glädje, kärlek och trygghet. Jag behöver dig.
Jag var lycklig med dig, du hade allt jag ville ha och lite till. Önskar dig all lycka på din livsstig. Jag vill att du ska må bra, att du ska dela ditt liv med någon som tar hand om dig. Men ärligt talat, om den killen inte är jag, kommer jag vilja slå in tänderna på honom. Du tillhör bara mig. Kan inte och framför allt så vill jag inte tänka mig dig med någon annan. Det skulle ju vara vi.

Många gånger har vi tagit lite distans från varandra, men hela tiden med vetskapen att vi skulle hitta tillbaka igen.
Vaknade i morse och insåg för första gången sen vi gjorde slut att vår tid är förbi. På riktigt. 
 Den här gången kommer vi inte hitta tillbaka. Det finns inget kvar. Det är över, över, över.   

Dags för mig att vara realistisk. Det var kaos. Vi bråkade varje gång vi sågs och vi hade knappt kul tillsammans längre. Det var jag som föreslog upphållet vi först tog, för att vi inte fungerade ihop. Min plan var att vi som vanligt skulle sakna varandra. Av en ren slump möttes vi på en fest bara fyra dagar efter det. Avståndet mellan oss kändes milslångt. Jag fick den sedvanliga klumpen i magen och började sakta men säkert förstå vad som höll på att hända. Jag förlorar henne, tänkte jag.
Under samtalet vi hade gjorde du det hela väldigt klart. Du sa saker jag tänkt. Men det som verkligen fick marken att gunga under mig var när du sa något i stil med: "vi sa förut att vi kunde klara av att bråka så mycket som vi gör, för glädjen vi känner när det är bra, överskuggar allt det dåliga. Men den glädjen räcker inte för mig längre".
Det gjorde så ont. Jag skulle kunna leva länge på den glädjen jag kände varje gång det var bra. Kunde gå runt i flera dagar och bara njuta efter att vi delat en lyckad kväll.
Men det var alltså när du sa så som jag visste att vi inte hade någon gemensam framtid. Du hade verkligen gett upp och jag klandrar dig inte. Vi går åt olika håll, det är rätt beslut, men känns helt åt helvtete.

Det här skrev jag till dig i somras, minns du?

"Varför är det så svårt att sätta ord på känslor? När du kysser mig är det som om jag upplever alla årstider. Först kommer våren med sin smygande värme, efter det den heta sommaren när vad som helst kan hända, sen hösten, på samma sätt som löven faller, faller jag rakt ner känns som jag aldrig ska landa och sist men inte minst vintern, du vet när det är sådär kallt så man ryser, precis såna ryssningar får jag, men inte obehagliga någonstans, mer som nysnö liksom haha"

Jag ska lämna dig ifred nu, jag ska försöka komma över. Men du ska veta att din plats är oersättlig, jag älskar dig nu, i morgon, alltid. Hatar att somna utan dig, blir lika ledsen varje morgon när jag upptäcker att du inte finns bredvid mig. Du formade mig till den jag är idag. Glöm mig aldrig.

You don't really know what you've got 'til it's gone