micke,

Satt nyss vid matbordet. Tänkte inte på någonting alls. Av någon anledning började jag reflektera över hur jag egentligen levt mitt liv. Det låter större än vad det är. Jag syftar mer på hur jag varit mot människor och framför allt hur jag hanterat kvinnofolk.

För tre år sen var jag en riktig gullegris. Alla mödrars dröm. Jag föraktade allt som hade med alkohol och sena utekvällar att göra. Såg till att komma hem senast tolv på helgerna, gjorde aldrig några sattyg, skötte skolan och tjejer var något jag bara fantiserade om men aldrig närmade mig. Vad hände sen? Tror det var när dax-vaxet klev in i mitt liv som det började urarta lite. Vaxet med sin härliga arom och klibbiga konsistens förvandlade mig.
Jag tyckte antagligen att jag blev en "macho-macho-man".

Allvarligt talat så kommer vi väl alla till en milstolpe i livet då vi inser att det finns så mycket mer att få ut, att gräset faktiskt är grönare på den andra sidan. Eftersom jag var sen i utvecklingen så kom väl helt enkelt inte mitt intresse för att testa på det varje fjortonåring suktar efter förrän jag var en bit in på mitt sextonde år.

Jag var ändå en någorlunda skötsam pojk fastän jag konsumerade alkohol och kom hem senare om nätterna. Jag vill påstå att jag fortfarande är det, men det är något annat som inte står eller snarare stod rätt till i mitt huvud.
Uttrycket kärt barn har många namn har väl alla hört? Svin, manshora, player, utnyttjare m fl har jag blivit kallad ett antal gånger. Varför? Jag förtjänade det helt enkelt.

Nu till själva "historien". Allt började egentligen sommaren 06. Jag och min dåvarande flickvän hade nyligen gjort slut, jag var såklart en aning deppad. Det var fest och en god vän till mig såg att jag inte var på topp och hon (ja, rådet jag fick kom faktiskt från en tjejkompis) visste precis varför. Hon berättade för mig att när hon försökte glömma någon så brukade hon ha sex med en annan så fort som möjligt. Hon berättade vidare att det fanns en tjej där som var intresserad av mig. Ja, varför inte, tänkte jag. Det är ju värt ett försök.
Sagt och gjort, kopplade på "Elvis-charmen", drog några dåliga fraser och spelade på tvättbrädan. Inte fan kunde hon motstå det. 

Min väns tips fungerade faktiskt, psykiskt sätt kändes mer "över" med exet. Allt blev lättare. Faktumet att tjejen från festen började tycka om mig struntade jag fullkomligt i. Så länge jag klarade mig var det skitsamma.
Några månader senare tänkte jag inte alls på fylleligget, för jag såg henne inte som ett fylleligg, hon var min medicin. Mitt sätt att förtränga.

Framåt vintern började jag spåra ur på allvar. Jag mådde skit av massa olika anledningar. Orden kom upp i mitt huvud "..glömma någon så brukar jag ha sex med en annan..". Varför skulle inte det fungera som medicin för andra negativa tankar och händelser? Det var ju värt ett försök. Hur många jag var med under den tiden tänker jag inte gå in på. Men fler än en fattade tycke för mig. Men vad brydde jag mig om det? Jag ville bara må bra och sårade därför skiten ur folk utan att tänka eller förstå. (Måste bara tillägga att jag inte hade sex med alla de tjejerna, det var närhet och ömhet jag behövde)

Till att börja med gick det bra. Många bekymmer sköts åt sidan, jag hade ju fullt upp med att snärja folk och samtidigt få dem att hålla tyst. Men såklart höll det inte i längden, jag var klumpig och var på folk inom samma umgängeskrets. Jag blev beroende av min medicin. Behövde mer och mer för att dämpa mitt dåliga samvete. Det var oundvikligt att det inte skulle pratas om mig.
Player, manshora, utnyttjare. Det stämmer, jag förtjänade verkligen alla dessa smeknamn. Ju mer det pratades destå mer fuckade jag ur. Jag behövde mer medicin och ju mer jag tog så snackades det mer. Jag var inne i en ond cirkel.

Nu i somras gjorde jag om det igen fast inte lika grovt. Då handlade det mer om att ragga bort allt. Jag började ljuga och sjönk hela tiden i folks ögon och i mina egna.
Det här var fan inte jag. Jag började få panikkänslor. Höll på att förlora allt. Jag förstod såklart att jag gjorde fel, men samtidigt inte. Jag insåg inte hur mycket jag sårade folk i min omgivning, hur mångas känslor jag lekte med.

Vändningen kom nu på hösten. En av de jag sårat gjorde som mig, var på andra för att glömma mig. Inte förrän då insåg jag hur ont det gör. Jag ville inte bli glömd och jag ville framför allt inte att hon skulle hålla på med andra. Det var som om någon tänt en lampa. Plötsligt såg jag allt klart, förstod hur stor skada jag gjort, insåg att jag verkligen förtjänade allt skitsnack och alla smeknamn. Men istället för att fösöka dämpa den smärtan jag nu kände på mitt vanliga sätt bestämde jag mig helt enkelt för att göra mitt bästa för att skärpa mig och bli en bättre människa. 

Vill avsluta det här inlägget med att säga att jag inte förväntar mig att bli förlåten av någon, men jag vill i alla fall be om ursäkt. Hoppas på att om någon av er jag utsatt läser det här så kanske hon kan försöka tro mig när jag säger att jag nu vet hur illa jag betett mig, ångrar mig djupt och ska göra mitt bästa för att inte falla tillbaka i det missbruket som det faktiskt var.