micke,

Så var vi där igen. Dagen då kärleken ska sprudla och man ska vara sådär tokgullig i 24 timmar. Men det är också dagen då de ensamma kastas ut i stormen och trycks rakt ner genom marken.
Vad jag själv tycker om alla hjärtans dag vet jag inte riktigt.
Det är en väldigt fin tanke, även om det precis som alla andra högtider nuförtiden har som huvudsyfte att dra in en massa pengar, så är det mysigt, om man hade den att dela med någon vill säga. 
Kan dock inte låta bli att fundera på de som aldrig haft någon, vars självförtroende antagligen bara trasas sönder ännu mer idag. Men jag tänker  även på de som nyligen förlorat någon. Det måste vara rena mordet för själen. För hur gärna man än vill kommer man inte undan. Vart du än vrider huvudet ser du lyckliga par, hjärtan och blommor.

Negativt eller positivt? Negativt eller positivt? Jag vet inte. Men jag har ju alltid hållt mig till den negativa sidan, så varför sluta nu? Det är så jävla mycket att det bara gör mer skada än vad det ger glädje. Nykära fjortisar och 40-plusare kan säkert njuta för fulla muggar. Men vi andra vad händer med oss? De ensamma, förbannade och sorgsna, vafan gör vi? Jo, vi känner oss mer ensamma, förbannade och sorgsna. Wiiiiiiie, high-five Storbritannien, jävligt trevlig tradition.

Och ja, hade jag haft någon att dela denna dag med och inte suttit själv framför datorn hade här bara vart en massa rosa moln. Men så vart det ju inte..