micke,

Ännu en sömnlös natt. Tankar som på ett plågsamt sätt bryter ner honom inifrån. Runt omkring sig ser han bara mörker. Hoppet har ersatts av tomhet, glädjen har växlat över till panik. Planen som han länge tänkt på men aldrig riktigt vågat ta i bruk blir plötsligt den självklara utvägen. Han ska göra det, han ska verkligen göra det. Plötsligt infinner sig en känsla av lugn och total frid. Snart får lidandet sitt slut tänker han. För första gången på länge somnar han med ett leende på läpparna. 

Det är torsdagen den 21 september 2006 när den sjuttonårige pojken blir väckt av sin mamma. Helt enligt planen säger han att han har sovmorgon och blir därefter lämnad ensam kvar i huset. Känner sig lite skakig. Dagen med stort D är här och nu när det väl gäller så tvekar han. Den enda lösningen på problemet är att konsumera en stor mängd alkohol tänker han. Sagt och gjort, han plockar fram sina öl, vågar till och med stjäla ett par av sin far eftersom att vid den tidpunkten det upptäcks finns det ingen risk att han får skäll eller utegångsförbud.
Därefter går han upp till datorn på rummet för att kolla upp vilken tid tågen går från knivsta mot märsta och tvärtom. Han inser att det är bråttom med förberedelserna. Tack vare att alkoholen börjar göra sitt så är han mindre skakig i benen men något vingligare än vanligt. All tvekan är som bortblåst. Han vågar.
Nu kommer den jobbigaste delen, att skriva ett avskedsbrev. Berusad och gråtande börjar han skriva till modern:

"Hej mamma!

När du läser det här så finns jag inte mer. Min plan är att lägga mig på spåret för tåget som kommer 09.28.."


Han intalar sig själv hela tiden att de inte kommer bli så ledsna, att han inte kommer vara saknad. Tårarna rinner i strida floder längs den unge mannens kinder hela tiden, trots detta kan ingenting ändra hans beslut. Hans familj klarar sig bättre utan honom, hans vänner klarar sig bättre och hans älskade klarar sig bättre. I alla år har han fått höra hur värdelös han är. Dag efter dag har han blivit överkörd och psykiskt misshandlad. Alla har en gräns, en gräns där alla barrikader rasar, fasaden krossas och det lilla man hade kvar av självkänsla slits ifrån en. 

Återigen tar han trapporna upp till sitt rum för att skriva några rader på en community till sina vänner. Han vill nämligen inte försvinna utan någon form av förklaring. Därav brevet till sin mamma och den lilla texten till vännerna.
Av någon outgrundlig anledning känner han sig tvungen att låta en sång spelas om och om igen i rummet , kanske för att denna låt stämmer ganska så bra in på de känslor och tankar han har.

Nu är alla förberedelser klara, han är ordentligt berusad, vet när tåget går, har lämnat ett avskedsbrev till sin mamma, ett meddelande till sina vänner och i mobilens utkast finns ett sms till hans äldre bror som säger att han ska åka och hämta deras mor och köra hem henne. Varför han bestämt sig för att skicka det är för att han inte vill att mamman ska komma hem själv och finna brevet.

På sin väg mot spåret märker han att huvudet är tomt på tankar. Han är förvånansvärt avslappnad, kanske är det alkoholen, kanske är det vetskapen om att det han tänker göra är rätt som får honom att vara så totalt känslokall. Inte ett uns av ånger eller en tanke på andra. Det måste bli såhär.
Det sista han ska göra är att ringa upp sin flickvän. Han tänker göra slut. Samtalet kan ses som onödigt men för honom var det viktigt. Han visste nämligen att hade det varit hon som gått bort hade han inte kunnat gå vidare eftersom det hade känts som ett svek mot hennes minne. Därför ringer han upp, säger nästan direkt vad han har på hjärtat, tar farväl och lägger på. Hur han tänkte då är ett mysterium. Trodde han verkligen att hon skulle acceptera och inte ringa upp? Naturligtvis ringer hon. Hon förstår ju ingenting. Två veckor hade de delat tillsammans och helt utan anledning gör han plötsligt slut. Hon frågar en massa frågor utan att få några egentliga svar. Men en sak får hon veta, han är ensam ute och går och är inte i skolan. Plötsligt slår det henne. Han hade ju pratat om det för en tid sedan. Han hade sagt att han inte mådde bra och att han haft planer på att försvinna. Hon trodde det var annorlunda nu, men insåg att han lurat henne.

Nu är han bara hundra meter ifrån spåret. Han tittar på klockan och ser att det är ont om tid. Han måste lägga på. Varför kan han inte bara klicka henne? En tvångstanke säger honom att han måste få höra ett hej då för att kunna lägga på. Han går långsamt upp för den lilla sluttningen. Framför honom ligger rälsen. Han måste lägga på. Försöker om och om igen få henne att göra honom till viljes. Han lägger sig på spåret. Känner vibrationerna från tåget. Tittar åt vänster, mycket riktigt där kommer det. Nu är det bråttom, kom igen nu tjejen acceptera och lägg på! 
Trettio meter kvar,  han ligger kvar. Vad ska han göra? Han har planerat så länge, ordnat så mycket och är redo.

Hon hör tåget hon med. Förstår att det faktiskt är på riktigt och ingen hotelse. Hon skriker och gråter. Han hör hur hon jämrar sig. Plötsligt är det omöjligt, han kan inte, det går inte. Han kan inte låta henne vara med när det händer och inte kan han lägga på heller. Tjugo meter, femton. Han vet inte vad, men någonting liksom drar honom av spåret. Ligger i leran och gräset en meter ifrån och ser tåget passera. Från ingenstans kommer allt, rädslan, sorgen, avskyn mot sig själv och faktumet att han misslyckades. Han bryter ihop, kastar telefonen i stängslet, kastar sig på marken och bara skakar. Hur länge han ligger där vet han inte. Allt är en enda tjock dimma.

Telefonen har gått i ett flertal bitar och naturligtvis har batteriet försvunnit i det höga gräset. Under tiden han går hem tänker han på henne, vad han utsatte henne för. Han skäms än idag för att han kunde göra så mot henne.
Tjugo minuter passerar innan han är hemma. Stoppar in ett annat batteri i telefonen och ringer upp henne. Han hör en trasig och söndergråten röst i andra änden. Det han inte fortsod var att när tåget kom så nära så hörde hon inte längre vad han sa och uppfattade därför inte att han klivit av eftersom han kastade mobilen i stängslet. Hon trodde att han blivit påkörd.

När han har lugnat ner sig lite kommer han på att han faktiskt har tandläkartid. Därför blir han tvungen att ringa sin mor på jobbet för att be henne avboka tiden. Först försöker han hålla masken och låtsas att han blivit sjuk, tyvärr överrumplas han av gråten. Hulkande får han ur sig någon form av återberättelse av dagen. Fortare än kvickt är mamman hemma och vet inom loppet av en timme nästan hela hisorien i stora drag, har bokat tid hos kurator och ringt till fadern som är bortrest.

Hon, hans älskade, tvingar halvtomhalvt honom att sova hos henne den kvällen. Kanske för att se att han verkligen lever. Tillsammans pratar de om allt, gråter och spiller ut cola.
Dagen därpå gör han sitt första besök hos kuratorn.

Veckorna går och han tycker sig må bättre och bättre, allt tack vare flickvännen, mamman och kuratorn. Han bestämmer sig för att sluta gå på samtalen. Han behöver det inte längre, tror han.
Det var ett beslut som kunde blivit ödesdigert. För drygt tre veckor senare ligger han återigen på tågspåret. Den här gången nykter eftersom beslutet kom väldigt impulsivt när han råkade befinna sig i närheten. Under sin väntan på tåget börjar han tänka. Förra gången hade han lämnat en typ av förklaring. Men den här gången så fanns det ingenting efter honom. Det var inte så han ville ha det. Han ville att de skulle förstå. Förstå att han inte såg något ljus och att det här var den enda utvägen. Tåget dröjde. Han låg kvar ett tag till men inget tåg. Beslutar sig för att kliva av igen och göra om det vid ett annat tillfälle med bättre planering och inget som kunde hindra.
Han funderar och funderar. Det slår honom att om han gör slut innan, alltså en annan dag, så behöver inte historian upprepa sig.

Flera dagar passerar medans han försöker komma på en perfekt plan. Så en kväll, i väntan på att bli hämtad av hennes mamma bestämmer han sig för att göra slut på riktigt.
Först gör han ett försök att lura henne och använda anledningar som att de inte fungerar tillsammans och dylikt. Men när hon börjar gråta så brister det även för honom och han berättar om det andra försöker. Den här gången är tårarna ostoppbara, han kan inte sluta gråta. Hennes mamma kommer in och de har ett långt samtal där hon berättar om hennes liv och hur hon haft det.
Han ringer sin mamma som kommer och hämtar honom och flickvännen. Dagen därpå bär det av till kuratorn för återbesök. Han säger att i det här fallet hjälper nog inte samtal utan att här behövs medicinsk hjälp.
Så är cirkusen igång. För att få antidepressiv medicin krävs läkarintyg samt att man måste vara under uppsikt de första dagarna av medicinering då humöret kan bli ännu sämre.

Han tillbringar tre veckor på sjukhus. Hela tiden finns hon med som stöd, flickvännen, eller föredetta flickvän som han sett till att hon blivit. Så ofta hon kan besöker hon honom. Utan hennes stöd hade han aldrig klarat det. Men nu fanns hon där för honom, trots att hon inte hade någon som helst skyldighet så fanns hon där. Hon och ingen annan räddade hans liv. Det tråkiga är att den unge mannen inte visade sin tacksamhet som han borde. Han insåg inte förän efteråt hur mycket hon betytt och han kommer aldrig någonsin förlåta sig själv för hur han behandlade henne och hur dåligt han visade sin uppskattning för det hon gjorde.

Den 22 december 2006 skrivs han ut. Han mår fortfarande inte bra, men det här var endå en form av brytning i hans liv. Han slutade gå runtrunt och låta tankarna äta upp honom inifrån. Istället försökte han börja om från början. De första månaderna var väldigt tunga och jobbiga för honom. Möten avlöste möten, folk var rädda för att föra en konversation med honom. Men allting blev bättre och bättre. I början av juni 2007 bestämde han tillsammans med läkare att medicineringen skulle avbrytas på prov. Inga komplikationer uppstod och han kunde för första gången på flera år börja leva ett såkallat normalt liv.