micke,

nu funkar mobilhelvetet igen i alla fall..

Jag hatar fucking comviq-äckelskitkuksatan. Håller på att byta till abonnemang, har fått ett nytt kort men med samma nummer. Kortet skulle börja fungera igår morse 05.00. Gjorde det de? Nej. Ringer när jag kommer från jobbet. Blir satt på en lista med hög prioritet. Startar telen i morse. Fungerar det? NEJ!
Ringde igen i morse till supporten. Nu är det sagt att jag ska kunna använda den senare idag. Det tror jag vad jag vill om.

jag låter pitten tala för sig själv.

och ja, det kliar i min fingrar, de vill så gärna lägga upp almost easy också. meeen ICKE!

Tråkar på jobbet och mitt enda sällskap är matlådan. Skitkul.
Tiden kryper fram och jag vill bara ha fredag och ledighet. Planen är att köpa en skjorta till studenten och sen hooka up med Linus på ett eller annat sätt.

Tror jag har någon form av fetisch för konfirmationer. Förra lördagen Angelicas lillasysters och nu på lördag så ryktas det om att fröken O2 junior ska gå samma öde till mötes. I förhoppningen om lite god mat och kanske en och annan öl så får jag väl helt enkelt slänga på "vykortskissemiss-looken" och snubbla dit. 
Utgång på kvällen utlovad av Otto den store.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag var förbannad, inte heller sårad fungerar i det här sammanhanget. Ordet jag söker är nog besviken.
Jag trodde ett tag att det jag gjorde betydde något, att din syn på mig förändrades. Ville bara vara en bra människa, någon som dög. Jag ser idag att jag inte alls lyckades. Min taffliga små steg saknade betydelse.
Anklagar inte dig för det, verkligen inte. Det är som du säger, jag har aldrig visat att man kan lita på mig. Så jag förstår dig fullt ut.
Jag vet också varför du sa att du trodde på en förändring. Du ville hjälpa mig på vägen. Du var den enda som trodde på mig, eller rättare sagt, den enda jag lät mig tro trodde på mig. Men som jag sa, jag kan inte vara förbannad för att du inte gjorde det. Önskar nog bara att du inte låtit mig intala mig själv att jag var på rätt spår.
När sanningen kom fram var det som om ett ljus släcktes, någonting i mig brast. Illusionen jag skapat, bubblan jag levde i sprack. Men som sagt det är inte ditt fel. Jag glömde bort mig själv, sluta vandra den väg jag börjat gå.
Det fick mig att tänka om. Jag står och stampar, har stannat i tiden. Jag tänker inte hålla någon kvar med mig. 
De här är mitt problem och ur det ska jag, hur lång tid det än tar. 

Snart är dagen här, dagen jag väntat på i drygt tolv år. Den 5 jävla juni är det slut. Efter alla dessa år är jag äntligen där.
Jag ser fram emot den torsdagen med blandade känslor. Glädje naturligtvis, det där lyckoruset över att skiten är slut. Men samtidigt rädsla och oro.
Sen sportlovet har jag varit ute på praktik, dagarna jag vart i skolan efter dess början kan man räkna på en hand. Jag känner mig isolerad, ensam. Ni vet det där kallpratet man haft med olika personer man möter i korridorerna är ju helt bortblåst. Man kände sig omsvärad av liv och rörelse. Men nu liksom? Är på ett företag där det jobbar två personer exklusive mig. Höjdpunkten är när posten byter brevbärarnas turer så man får träffa en ny postgubbe lite då och då.

Ska jag bli stående här hela livet? Ska jag söka annat? Och i så fall: kommer jag få något annat? Vad har jag lärt mig? Hur många kommer jag ofrivilligt att bryta kontakten med? Vad tänker alla andra göra? Ska jag jobba ihop pengar och dra utomlands? Frågorna är många och jag har inget svar på någon av dem, jävla student. 

blir så trött, allt började verkligen ordna sig, trodde jag. plötsligt slog det mig, jag har gjort det igen. jag har fokuserat så jävla mycket på alla andra och deras välmående att jag glömt bort mig själv. allt är fan inte bra.

vandrar i ett mörker, ett mörker utan slut

Trött som en jag vet inte vad. Vet inte varför jag skriver nu. Antar att jag saknat att skriva..
Så knas bara att jag inte längre har något vettigt att plita ner. Orkar verkligen inte bli en "det här har jag gjort idag-bloggare".
Allting går väl helt enkelt för bra just nu. Har skött mig på i princip alla plan, snart studenten, jobb klart efter skolan, inga direkta kärleksbekymmer, ank-idioten håller sig i skinnet och ja, till och med musiken jag lyssnar på nu fungerar. Fan, det enda problemet är just det att jag inte har något att förmedla ovärlden genom deppiga rader. Men vafasen, jag får väl försöka leva med det.

By the way, Oliver och Sofia får inte smäll idag heller.

Haaaaaaaare hej

fortfarande esc-knappen som gäller för att få tyst på bakgrundsmusiken för er som inte visste det

Sitter och smeker mig själv på jobbet.. Skitkul skitkul..
Ser fram emot att träffa Oliver och Sofia ikväll, det var ett jävla tag sen sist. Bangar ni ur så blir det stryk, bara så ni vet.

Jehovas IS THA SHIT!

Minns inte den tiden tillsammans. Små detaljer är allt som finns kvar. Känns bara så overkligt, som om att det aldrig ägt rum. Ändå var det bara drygt ett år sedan men se vart vi står idag. Vad fan hände? Jag vet inte om du tänker tillbaka som jag.
Saker och ting kan aldrig bli som då. Jag vet det och det känns helt åt helvete. Jag har precis som du gått vidare rört på mig flera gånger om. Trots detta står jag ändå kvar på samma ställe och jag hoppas och ber att en liten känsla av det som var finns kvar även inom dig. Jag ska verkligen glömma allt nu. Glömma det vi hade, glömma oss. Samtidigt kommer jag alltid spara det längst in i hjärtat. Du var och förblir.

En låt jag glömt bort. Råkade snubbla över den idag. Frågan är om det är tillåtet att en låt ska få bära på så galet mycket varierande minnen. Kortfattat: Österrike, valborg, otrohet, 18, lycka, vänner och nudlar, midsommar, lögner, ett enda stort jävla helvete, ett träsk jag tagit mig ifrån.

Skillet - Whispers In The Dark

Fyfan, ibland saknar jag den tiden.

Ja må jag leva, ja må jag leva... eftersom jag hade feber och knappt orkade röra mig igår får jag helt enkelt gratulera mig själv i efterskott.

   - Grattis i efterskott på 19-årsdagen Micke.
   - Tack.